Jag vet inte varför jag skriver. Jag har inget att säga, egentligen. Och när jag pratar kan det kommer konstiga saker, jag märker det ju själv och skäms sedan. Skötarna och sjuksköterskorna fattar inte varför jag vill ha armarna omlagda eftersom de inte ser några sår, men de lägger om ändå.

Jag har fått besök av Mary och av mamma. Det är skönt, en omväxling, tid som inte bara fördrivs.

Jag vill hem och min läkare säger nej. Jag pressar inte, för jag vill inte hem och skrämma dem med den frånvaro som dyker upp ibland, när jag lyssnar bortom livets barriärer, de skulle säkert tycka att mitt post-it-pussel är knasigt.

För sanningen är att jag är knasig. Så mycket vet jag.