Det är så lungt här. När jag var här för inte så länge sedan så var korridorerna fyllda med psykotiska tanter som eggade upp varandra. Sjungande, svärande, skrikande.

Nu har vi en liten gammal dam som vrålar till ibland, men det är allt. Det är få inskrivna, vårdarna har faktiskt tid med patienterna för en gångs skull. Jag har till och med fått ett singelrum vilket är väldigt lyxigt om det inte är så att man har skärpt extravak eller är en psykotisk tant...

Jag är förvirrad. Idag satte sig en skötare sig ner med mig och bad mig att fråga mig själv vad de kunde göra för mig. De tycker att jag ska vara ute i världen och inte här.

Jag tvekar på mig själv och vad som är verkligt. Vad är problemet? Jag vet inte hur jag ska formulera mig. Risk för självskada - ja. Suicid - absolut inte. Sedan regnar det på mig fast jag är inomhus och ingen annan ser att det regnar, det är som att vara med i en Harry Potter-bok för plötsligt krälar det likmaskar inuti min mage men nästa stund känns det okej. Legion är efter mig, de har bundit fast mig några gånger så att jag inte kunnat röra mig med rep som skaver mot min stora kroppshydda. Ångest - OJA. Det är den som gjort mig svag inför mina upplevelser som ingen annan kan se.

Jag antar att det är det som jag måste säga till dem. Nu hugger jag efter papper och penna.