Läste facklitteratur hela halva dagen igår, hemskt och intressant. Igenkänningsfaktorn är stor vilket skrämmer mig samtidigt som jag börjar lära mig lite mer om mig själv.

Jag hoppas, likväl som andra i min närhet, att jag kommer kunna må bättre fortare men jag har en känsla av att det ändå inte kommer gå särskilt fort. Jag är emellertid målmedveten.

Jag och Mary pratade ikväll om framtiden och om vad jag vill göra. När jag mår tillräckligt bra, har gått i terapi samt fått ordning på medicinerna, så vill jag gärna göra praktik på en bokaffär. Att praktisera på bokcaféet vore jättemysigt, men jag tror inte att det skulle kunna komma att ge någon framtida anställning. Mina terapeuter tycker nog inte att jag ska fundera så mycket på det här nu, men det är som en dröm för mig! Mary inspirerar mig med sin kamp och sina framgångar och det viktiga är att jag börjar tro på en framtid. Framtidstro är en av de stora sakerna hon gett mig.

Det måste gå långsamt och det är inte så jag arbetar egentligen, men å andra sidan har mitt sätt att alltid vilja skynda på saker drivit mig tillbaka till ruta ett.

I höst ska jag och Thomas (hoppas jag) rensa i min medicinlista och jag känner mig villig att äta neuroleptika så länge det är en så låg dos som möjligt. Seroquel kan väl inte vara rätt för mig med tanke på hur de senaste två åren sett ut och med tanke på att jag hela tiden måste höja och höja.

Mina försök att stiga upp tidigare på morgonen och faktiskt försöka få någonting gjort har gått ganska bra i veckan, även om jag behövt sova någon timme på dagen. Skam den som ger sig, säger jag när det inte funkat. Jag vill inte sova bort mitt liv, men det vore kanske lite enklare att inte göra det om jag inte behövde ta tre mediciner mot ångest, ett SSRI-preparat, neuroleptika och tre olika mediciner för sömnen. Den enda jag litar på är Thomas, jag hoppas att han kan hjälpa mig. Han verkar oändligt vis och kan för det mest fylla i mina meningar.

Hopp blandas med nedstämdhet och oro, men just nu har hoppet övertaget.