Ett år sedan med mina gitarrer.

Tack alla ni som lämnat kommentarer, det känns genant att få positiv respons och det är inte någon låtsad blygsamhet utan jag kan bara inte ta in att vissa säger att jag hjälpt dem eller att jag skriver bra. Det är faktiskt svårare att ta än den negativa kritiken. Jag undrar vad jag gjort för att förtjäna så fina ord.

Nu sitter jag och eggar Oasis låt Live Forever för att överraska min boendestödjare. Och för att den är skitbra och inte svår. Nog för att Fmaj7 inte är en picknick för mig, men det går alltid att fuska.

Malin Frimodig har lämnat sitt capo här och jag älskar det. Det är också fusk. En dag ska jag lära mig spela gitarr på riktigt, men att kunna grunderna räcker för nu.

Fun facts: Min familj och släkt är väldigt musikaliska. Jag har otroligt talangfulla kusiner som kan hantera de flesta instrument hyfsat och som är specialiserat på åtminstone ett instrument. Jag växte upp till musik och det är den finaste gåvan jag fått från min barndom. Själv så är jag ganska okej på trummor (jag spelade ju ändå från andraklass till nionde, men är ruskigt ringrostig), okej på sång, knagglig på gitarr men har egentligen inte så svårt att lära mig spela när jag väl lägger manken till. Jag antar att det är det som kallas att vara musikalisk. Mitt föräldrahem är som en musikal där vi brister ut i sång lite nu och då. Det är fint.

Bjussar på en bild med pappas dansband Monte Carlo. Det är okej, man får skratta!

Edit: Det är inget skämt!