Min mamma skulle vara stolt över mig. Vi har sanerat i stort sätt hela lägenheten. Saker som blivit kräkts på ligger på uteplatsen, toaletten är skrubbad (av Mary eftersom... ja, ni vet), det är plockat och dammsugat och golven är torkade. Jag har sanerat mig själv genom en lång dusch och min hud doftar jordgubbe/kokos, i lägenheten luktar det kanel.

På en söndag. Ja, mamma skulle vara stolt.

Jag är tom. Fortfarande med nerverna på utsidan, men ändå tom. Jag har uppbådat så mycket ork jag kunnat den senaste veckan. Jag vill sjukskriva mig fram till jul och bara ligga i en mjuk omfamning, utan oro, trygg i att allt är okej. Men livet fungerar inte på det viset. Jag måste resa mig och bita i det sura äpplet.

Mitt humör, förutom oron och ångesten, är emellertid ganska bra. Eller vad man ska säga. Det studsar i alla fall inte så hemskt mycket och det är inte långt till skratt trots allt. Det tackar jag för.