Morris och jag.

 

Igår var vi hos moster på middag. Det blev INTE julmat, tack och lov. Det räcker med ett julbord samt resterna som man får äta upp i mellandagarna. Det var trevligt, här ovan ser ni mig mysa mer Morris.

 

Idag är det 1 år och 3 månader sedan min sista självskada. Att jag fortfarande håller koll beror inte på att jag tänker på det aktivt, utan för att mitt liv förändrades den 26:e oktober 2010. Ni som läst min egen berättelse vet varför datumet etsat fast sig hos mig.

 

Jag får färre och färre självskadeimpulser, de jag har blir också svagare. Det är inte samma kamp som innan. Jag vill inte förstöra och förgöra mig själv, och jag vill inte heller försätta min omgivning i total oro över mig. Det är viljan samt lite missbrukstänk som gjort att jag fixat det - jag får en impuls eller har mycket tankar om självskador, men jag väljer bort alternativet att skada mig för stunden. På så vis har jag lyckats skjuta på ett eventuellt återfall ända till hit.

 

De första skadefria månaderna vågade jag inte räkna. Jag har aldrig varit bra på det, det har triggat mig mer än hjälpt mig. Sedan, när jag stod på två ben igen, började jag fira varje månad som gick. Efter ett tag tyckte jag inte att det behövde firas, jag la hellre ned min tankeverksamhet på datumet då jag och mary blev tillsammans. Det blev ingen New York-resa när jag varit skadefri i ett år, bara skadefriheten och att jag återtagit kontrollen i mitt liv var en nog så stor belöning. Utan den kontrollen skulle jag inte haft samboskap och pälsklädda barn.

 

Jag känner att jag vill lägga in en kommentar angående mina ärr; de bleknar och trots texturen ser det se riktigt bra ut.

 

Jag kunde inte sova igår. Jag låg vaken och tänkte på hur lycklig jag var. Saknade Mary. Brorsan hade just stövlat in på natten och kramat mig, sagt att jag var fantastisk. Under hela kvällen igår så fick jag beröm till den grad att jag blev röd om kinderna och otroligt generad. Fast det var skönt att höra. Alla behöver bekräftelse, kanske speciellt jag.

Nu väntar både jag och Åke på att våra älskade som kommer om ett par dagar, men tills dess kan man ju gosa med katterna...

Morris och jag.