Scrappat av Malin.

Ju mer julen närmar sig, desto mer har jag börjat tänka på Malins familj. Det blir första julen utan Malin för dem, och även för mig och alla andra som Malin hade kontakt med. Mina tankar går till hennes familj, det är inte lätt när någon fattas.

Sedan hon dog i maj så har jag fått uppleva saker som jag skulle vilja berätta för henne. Saker som hon skulle varit delaktig i. Jag har många gånger tagit upp mobilen för att ringa henne. Tomrummet är så stort efter henne.

När Mary friade till mig så ville jag ringa Malin först av alla. Jag ville skrika åt min bästa vän att något fantastiskt hänt. Jag är glad att hon gav sin välsignelse när jag blev tillsammans med Mary, och jag minns att hon med retsam röst sa "You're gonna marry her". Och så blev det, jag ska gifta mig med henne.

Malin borde vara här hos oss. Hon fattas mig. Jag har inte utforskat sorgens totala djup än, för det är så långt ner att det skulle förgöra mig. Jag saknar henne jämt, jag är glad att jag kan sörja tillsammans med Mary för annars skulle jag bli galen.

Åh vad jag ångrar mig, Malin. Jag sa att jag kunde dö för dig, men att jag inte kunde leva för dig. Du sa att om jag dog så skulle du dö. Om jag bara fick göra om och göra rätt, säga rätt saker och mena dem. Jag är ledsen för allt jag fått dig att gå igenom och jag är säker på att du skulle vara så glad för min skull. Det var en av dina största positiva kvalitéer, att du kunde glädjas när det gick bra för andra. Du ville verkligen att dina vänner skulle ha det bäst. Nu när du är död så älskar alla dig, men jag är glad att jag fick älska dig när du levde och att du visste att du var mer än min bästa vän, och jag visste att jag betydde lika mycket för dig. Jag vill bara inte att det ska vara över, jag saknar dig!

På julafton får du ett alldeles eget ljus, jag ska skåla med dig och hoppas att du fortfarande finns någonstans, att vi får återförenas en dag. Tills dess ska jag leva mitt liv med de levande, även om jag saknar dig så att det gör ont.