Ibland vill man verkligen bara lägga sig ner och dö.

Det ringde på dörren på morgonsidan. Jag vaknade och var förvirrad om vad jag befann mig, i vilken säng, på sjukhuset eller hemma eller någon annanstans. Jag rullade ur sängen och hamnade på knä, tvingade upp ögonlocken och tvingade mig att stå upp. Jag hann precis öppna dörren innan brevbäraren gick. Han hade ett fint paket till Mary.

Jag har har något som kanske kan liknas som en motsats till restless legs. För varje steg jag tog ut med Puffen, in igen, iväg till bussen, genom sjukhuset och så vidare så fick jag verkligen anstränga mig.

Jag hälsade på min fästmö och den promenad som vi planerat blev bara ut till en bänk, men ändå någonting. Uppe på avdelningen vill jag bara sitta och kramas, hålla henne nära. Jag saknar hennes närhet, men jag tänker att vi har hela livet på oss att vara nära.

Jag hade terapi på eftermiddagen och vi diskuterade bland annat texten som jag just nu bearbetar. Jag sa att jag kände mig som en hel person nu, då var jag bara en spillra av en sjukdom. Det var också under den tiden som mina psykotiska symptom ökade men ingen ville se det.

Det ledde till att jag sa att jag under det här året inte haft någon längre period då jag varit frånkopplad från världen. Jag har varit och nosat på psykoserna men åtgärdat det så fort som möjligt. I-M undrade varför det blivit en skillnad det här året och jag tror att det beror på att jag sover mycket mer regelbundet, äter regelbundet och tar hästdoser av Seroquel.

Efter samtalet hämtade mamma mig, hon var i stan för att shoppa lite. Vi kom hem och jag möttes av bajs runt hela lägenheten.

Det var då jag bara ville lägga mig ner och dö.

Puffen har varit dålig i magen ett tag, men igår så såg hans bajs bra ut och jag hade ändå bara varit borta i 3,5 timmar. Det var lösbajs på toalettgolvet, skit som djuren dragit runt lägenheten och en Puff som varit i möblerna med sitt nerbajsade arsle.

Om jag varit ensam tror jag att jag hade börjat gråta tills jag somnat av utmattning. När man inte tror att en dag kan bli tyngre så blir den det. Det var nog tur att mamma var med mig, hon kommenderade mig till att göra saker och jag försökte göra det, muttrade svordomar och var så trött att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv.

Det tog ett par timmar, men nu är det rent hemma. Jag tog Puffen och följde mamma till bilen, och då sket han lösbajs också. Stackars Puff! Och stackars mig. Han har ätit mat och druckit så jag hoppas att hans mage mår bättre nu. För tillfället ligger han på en filt och sover, stackaren.

Jag kan säga att jag nästan kräktes i duschen när jag skulle få bort allt bajs som fastnat på honom. Fy satan. Livet med hund är inte alltid jätteroligt.