Puffen skällde högt strax efter klockan sex. Han lät angelägen och jag tog ut honom, stapplande som om jag vore full eller påtänd eller någonting. Han hade diarré och det var inte vackert. Inte för att det någonsin är vackert med bajs, men Puffens diarréer kan vara ganska äckliga.

Vi kommer in och jag lägger mig. En timme senare skäller han igen och vi går ut. Han är fortfarande lös i magen.

"Okej, NU måste jag få sova" tyckte jag och somnade om igen. Efter en och en halv timme skällde han igen, jag krälade bokstavligen ur sängen och undrade om detta var sant. Stapplade ut igen, samma procedur.

Nästa gång jag steg upp var det väckarklockan som ringde. Jag åt frukost och tog sedan ut Puffen igen. Inget bajs, så jag vågade åka iväg ner på sjukhuset.

Jag träffade överläkaren för fyran och jag tror att det var första gången jag såg henne le. Hon log såklart inte mot mig, hon ler inte mot patienter, men det var någon sjuksköterska som var rolig tror jag.

Hon lät inte sugen på att skriva ut mig, men jag tror faktiskt att det går bra. Hon undrade över min flickvän och om det skulle vara svårt för mig att vara hemma. Det är inte helt lätt fick jag erkänna, men jag behöver inte slutenvården.

Hon sa att jag var välkommen tillbaka om saker skulle försämras. Sedan blev jag utskriven.

Jag gick upp och hälsade på Mary. Min läkare sprang förbi och jag grabbade tag i honom för att jag ville flytta vår träff som vi ska ha på onsdag egentligen. Det ena ledde till det andra och Thomas försökte ta reda på läkemedlet Solian som inte verkar skrivas ut i Sverige. Vi diskuterade biverkningar och verkningar, jag är intresserad av att byta Seroquel mot Abilify. Jag bad om mina journaler från årsskiftet och gick sedan. Det blev ett spontant läkarbesök, alla vill prata med Thomas men han tog sig tid för någon som inte ens är patient på avdelningen.

Sedan satte jag och Mary oss med ett par kvinnor ur personalen ocH diskuterade hur vi ska göra för att hon ska må bättre. Det kändes underligt att vara den som är anhörig och inte patient. Samtalet kändes bra, för mig i alla fall. Jag önskar bara att hon vågade ta mer plats än vad hon gör!

Vi fikade, sedan kramades vi och jag var tvungen att åka hem. Puffen kunde för allt jag vet ha lagt en fin blötbajskorv på golvet.

Till min stora glädje hade han inte gjort det, men när vi gick ut blev det splatterbajs igen. Stackars sate! Han är en glad skit (pun intended) men han måste ha ont i magen.

Jag börjar vara tillbaka på banan ändå. Jag gör vad jag måste göra, även om det går segt. Även om det är Puffen som går ut med mig så gör jag i alla fall det jag ska. Hela resan till sjukhuset var stort! Imorgon ska jag dit och hälsa på Mary innan min terapi. Jag har skickat några av mina senaste texter (dikter och noveller som finns här på bloggen) till dem samt skrivit av mig om mina besvär och den situation jag just nu är i.

Nu ska jag vara duktig och göra middag. Värma på mammas rotsakssoppa... Väldigt avancerat. Jag tycker egentligen inte om soppa, men jag orkar inte ställa mig vid spisen nu.

Skriver diktfragment och skriver på engelska, annars kommer det för nära på något sätt. Jag har alltid sett det som fusk att skriva poesi på engelska eftersom det finns så många vackra ord, men för mig handlar det just nu om att inte låta saker komma för nära.

Äntligen utskriven, äntligen hemma.

Problem är till för att lösas.