Jag är hemma nu. Jag har permission till måndag och även om jag tycker att det är onödigt så ska jag ringa dem varje dag. Visserligen är det likt mig att bara avsluta och skriva ut mig ganska kvickt - jag menar, man bor inte på hotell utan snarare hell.

Jag tror att jag blir bättre. Idéerna börjar sprudla och jag vill mycket, fast jag är trött. Jag börjar analysera min förföljelsemani i helgen, jag vet vad som utlöste den men sedan slog det över till paranoia.

Jag har en plats på missbruksavdelningen igen. Det är lugnt där och jag har fått mig en kompis i pensionsåldern som spelar olika instrument men framför allt bas och har spelat med allas vår Cornelis Vreeswijk bland annat, när det begav sig. Jag var lite fräck och frågade om han missbrukade, för han såg inte sådär sliten ut som missbrukare brukar göra. Han skrattade och tackade, sa att han också tar hand om sin kropp genom att träna.

En annan gubbe började småprata med mig i rökrummet, frågade om jag hade pojkvän och blev helt tills sig när jag sa att jag var förlovad med min flickvän. "Det var som tusan" sa han om och om igen, frågade varför jag valt det och jag svarade helt enkelt att jag inte valt min läggning.

När vi möttes korridoren kallade han mig "baby" och jag ignorerade det. Jag är inte snygg, men jag är en ung kvinna.

Idag börjar min permission. Jag är hemma med mamma som ska sova över, och vi har börjat städa, betala räkningar, har handlat och nu lagar mamma mat medan jag tar en paus. Det är trist att jag är så trött idag, men när ångesten kommer så sliter den i en, antingen brukar jag gå på högvarv eller så får jag en släng av narkolepsi.

Kissekottarna tycker att det är väldigt spännande att jag och mamma (men mest mamma) sätter ihop lite förvaringslådor. De är duktiga på att vara i vägen. När jag satt med räkningarna kom Mischa och KRÄVDE gos, han gick helt enkelt och satte sig på mig, buffade hårt mot mina händer. De ska få sitt gos, mina älskade små liv, men att betala räkningar är också ganska viktigt.

Om allt går åt helvete så vet jag att jag fortfarande har en plats på avdelningen. Går det inte åt helvete så är jag fri och kan försöka skapa en normal vardag igen. Det är som om hela augusti gått åt till att må sämre och det har blivit många samtal till akutpsyk. Allt jag hoppas på nu är att jag gör bort det här jobbiga innan jul, så att jag kanske får en vinter som är sådär ljusgrå och vanlig. Jag hoppas att det blir så för Mary också.

Strategier: Skapa ett schema och följa det, börja köpa julklappar så tidigt som möjligt, träna på att åka buss, börja motionera, vara noga med att ta min medicin, söka kontakt och leva livet.