2008 var ett intensivt år, förmodligen det värsta år jag varit med om. Jag var inlagd sammanlagt i lite över 6 månader och var otroligt självdestruktiv. Under det året började jag skriva om en tre månader lång vårdperiod, då jag var hemlös och faktiskt bodde på avdelningen. Det är inte en bok, inte en novell, men någonting mellan det. En 26 sidor lång berättelse om att gå i cirklar, med dagboksanteckningar citerade för att stärka känslan att vara så förbisedd som jag kände mig.

Det är väldigt personliga saker, men jag känner ett så stort avstånd mellan hur jag var då och hur jag är nu. Nu har jag en bild av mig själv, då var jag totalt rotlös och letade efter den riktiga Sara. Jag tror att många i min närhet skulle förfasas över saker jag skrivit, speciellt när det kommer till piller och alkohol och att se hur dåligt jag mådde svart på vitt.

Jag har läst igenom allting och måste ändra några slarvfel samt skriva en förtext och en eftertext, för jag skulle gärna ge ut det som en kort bok på vulkan.se eller liknande. Jag vill göra det för att visa vad som egentligen händer på en psykavdelning samt påpeka att mitt beteende då inte var självvalt men att livet faktiskt kan bli så mycket annorlunda. Jag var inte Sara då, jag var Ångest. Idag har jag så mycket mer erfarenhet, har hittat mig själv och borderline-diagnosen har bleknat.

Skillnaden, förutom den uppenbara mognadsgraden som förändrats, är att jag redan då hade problem som tillslut blivit en ny men mer passande diagnos: bipolärt schizoaffektiv. Om de visste det då, om de behandlade mig så och om de sett människan bakom borderlinediagnosen så hade jag kanske haft mindre ärr.

Att läsa vad jag skrivit är som att läsa en ständigt akut situation utan viloläge. Inte underligt att jag tillslut blev tokig på avdelningen, drabbades av riktig galenskap och inte bara dysforin som tagit mig dit.

Det läskigaste med att läsa det där är att jag led så fruktansvärt mycket att jag förlorade min person och hade en otroligt förvrängd självbild samt betedde mig mycket omoget. Det känns skönt att det ligger bakom mig.

Håll utkik så får ni kanske läsa den.