Igår somnade jag på kommando. Idag var ingen dag att vara trött. Jag gick upp, gick en lite längre morgonpromenad med Puffen och begav mig till sjukhuset. Så mycket som jag vill ha Min hemma, så kan jag inte gå med på en utskrivning. Jag stod bakom hennes önskan om permission för att pröva sina vingar innan ett beslut om utskrivning tas, för hennes skull och för min egen skull. Hon måste må tillräckligt bra, speciellt när jag är bräcklig.

Jag pratade med mamma igår, och hon sa att hon i sin tur stod bakom mig, att hon skulle ringa deras chef ifall Min skulle bli utskriven. Det är som ringar på vattnet, som dominobrickor. Min mår inte bra -> jag mår inte bra -> mamma mår inte bra.

Som tur är så fick vi träffa Thomas. Han engagerade sig i sådant som andra läkare låtit vara, det kändes verkligen som att han ville hennes bästa och gjorde vad han kunde gör i sin roll som läkare. Planeringen om permission tyckte alla var bra.

Jag stannade ett tag och kramades med Min, sedan åkte jag hemåt och hämtade ett paket på Å-centrum.

När jag kom hem och öppnade det stora paketet... Jag visste inte vad jag skulle göra. Vad jag skulle känna. Det var så fint. Det var från min Malins svägerska, packad med böcker, en film och en CD-skiva som hon bränt ut.

Så fint.

Jag hittar inte riktigt orden just nu.

Ikväll tror jag att jag vågar måla på min Malin-målning.