Jag kan inte sluta störa mig på biverkningar av medicinerna. Jag kan inte sluta fundera på vem jag vore utan dem. Jag står tvekande framför dosetten varje kväll. Ska jag ta en tablett mindre? Bara för att se om min hjärna blir lite kvickare? Å andra sidan brukar jag alltid hamna i slutenvård när jag slutar med mediciner på egen hand.

Jag har pratat mycket om detta med andra, och visst så är verkningarna av substanserna viktiga och biverkningarna kanske man får stå ut med för att få vara frisk, men jag känner mig som en grönsak. Jag KAN inte komma upp på morgonen, inte särskilt tidigt i alla fall. Det GÅR inte, jag har prövat och testat och det är alltid samma sak. Jag är knappt medveten, jag behöver mina timmar. Jag lägger mig inte så sent, jag har bara ett enormt sömnbehov. Att ha möten och boendestöd på förmiddagen fungerar icket, trots att jag faktiskt försöker.

Om jag kunde sänka Seroquelen... Jag äter hästdoser.

Idag är en sämmerdag, som det så fint kan kallas. Jag vaknade och mådde dåligt. Jag steg upp och tiden gick, mitt boendestöd kom hit och vi har städat lite. Jag fick använda all energi för att städa toaletten, och det är inte ens rent, bara lite mindre stökigt.

Jag antar att jag måste acceptera och respektera mina begränsningar - men jag VILL INTE HA några begränsningar! I alla fall inte de som jag fått som bonus. Det spelar ingen roll att jag inte vill vara sjuk eller att jag inte vill vara fnoskig och knäpp, det spelar ingen roll alls att jag inte vill äta mediciner. Ändå kan jag inte acceptera det. Det känns orättvist.