Nu är jag sjukt less på Peter Jihde, först är han överallt på Idol 2010 och även på TV4:as politiska utfrågning, men ändå väljer jag att stå ut för att se båda programmen. Vad Jihde gör i den politiska utfrågningen har jag ingen aning om, jag har accepterat att han är en ganska dålig sportjournalist och lite bättre som Idol-programledare men ändå inte bra, och nu politik! Nej, det är för mycket.

Och ändå. De politiska utfrågningarna på TV4 är ganska enkla, lättfattade för människor som jag. Trots att jag har god ordkunskap så har jag inte samma koncentrationsförmåga som förr och jag tycker att det är bra när politiska debatter och utfrågningar förenklas på det sätt som TV4 nu gör. Det är bra, för alla med rösträtt ska ju också förstå det som politikerna har att säga.

Jag har bestämt mig, jag har bara inte tagit mig till de platser där man kan förtidsrösta. Jag ser fram emot valvakan men det ser mörkt ut för mig som en anhängare av de rödgröna enligt opinionsundersökningar.

Jag tar politik alldeles för personligt, kanske för att jag känner mig utsatt som sjukskriven och för att jag umgås med "samhällets bottenskikt" och har många vänner som hamnar i kläm på grund av (framför allt den blå) politiken. Jag bor på ett gruppboende tillsammans med sex andra som har missbruksproblem och flera gamla boende som kommer hit, jag har legat inlagd på psykiatrin med hundratals(?) unga och äldre sjuka och alla har sin egen historia som ofta kan kopplas till den politik som förs.

Vi är många med psykiska sjukdomar, störningar och funktionsnedsättningar. Som exempel är 1 av 100 personer schizofren, vilket gör schizofreni till en av våra många folksjukdomar, och som schizofren behöver man mycket vård och procenten av de som tillfrisknar helt är låg som det ser ut idag. Även om man äter mediciner så innebär det inte att man har chansen att bli ens delvis arbetsför på grund av sjukdomens allvarliga karaktär med positiva och negativa symptom. Mediciner kan hjälpa, men sällan helt och fullt. Alliansen hjälper de få som lyckas leva med sin sjukdom och ändå ha ett arbete genom att arbeta för att skapa fler jobb, medan de rödgröna (som vad jag vet också arbetar för att skapa fler jobb) dessutom vill ta hand om de sjukskrivna ekonomiskt. Förbättrad vård vill såklart alla partier arbeta för (även om det är på olika sätt).

Jag som bland annat bipolär har fått höra att jag kommer få leva med min bipoläritet hela livet. Det innebär förstås att även om jag mår bättre, så finns det stora chanser att jag blir sämre igen oavsett vården jag får eftersom bipolär sjukdom också är en allvarlig psykisk sjukdom. Vilka tar hand om oss bäst? Alliansen med moderaterna i spetsen propagerar för fler jobb på ett sätt som låter som om vänsterblocket inte gjorde det, men glömmer bort oss i bottenskiktet.

Jag har lånat pengar av mina föräldrar, till fyra hyror, ett par glasögon och en dator. Jag har ändå tur som har föräldrar att falla tillbaka på, jag vill lova dig som läser att alla inte har en så god relation med sina föräldrar, speciellt inte de som är psykiskt sjuka. Ska jag behöva låna pengar för sådant som är mer eller mindre livsnödvändigt? Ska inte jag som enskild person inte kunna betala mina hyror, ha råd att ha en dator med internet och kunna köpa nya glasögon när jag olyckligtvis tappade mina i havet i somras? Alla oförutsedda avgifter? Ska sådana basala saker innebära att jag lever över mina tillgångar?

Ska inte jag också kunna få stå på egna ben och inte behöva komma krypandes till mina föräldrar? Även om jag får bidrag av staten, så skulle jag slippa stå mina föräldrar i skuld både ekonomiskt och emotionellt. Jag har inte valt att vara sjuk, och jag kan inte bara bestämma mig för att må tillräckligt bra för ett jobb. För jag VILL jobba och har ambitioner vilket jag tror att alla har då ett jobb innebär mer än en ekonomisk trygghet, det innebär att man har ett syfte och får ett annat socialt nätverk. Det gynnar människan att arbeta ur fler aspekter än den ekonomiska. En dag ska jag jobba på en bokaffär/antikvariat eller som bibliotekarie, men fram tills dess måste jag låna pengar av mina föräldrar.

Det finns tusen andra saker jag skulle vilja ta upp, som bland annat hur vi ska nå jämställdhet och miljöpolitiken, men jag har nu skrivit ner mina tankar om det absolut mest basala för mig och mina vänner.

Är inte livet underbart?