... att jag mår riktigt bra.

Och vi sitter på torsdagsmiddagen och pratar, jag får höra att jag ser pigg och glad ut och jag tackar och säger att jag är det, för jag vet vad som är viktigt i livet.

Det är andra som inte mår bra, det påverkar mig såklart men jag kan hantera det så länge jag vet att personen är i hyfsad säkerhet. Och jag känner att jag har styrka att uppbåda, för jag får så mycket kärlek.

Men nu handlar det inte om det. Jag insåg ikväll, någon gång vid 20-tiden måste det ha svängt, att det är jag som inte mår okej just nu. Det är säkert ingenting som en natts god sömn inte kan bota, men när jag pratat i telefon med mina älskade så insåg jag att jag inte heller mår helt okej. Det har inget med dem att göra, det handlar bara om mig och min dumma hjärna.

Vad var det Alex sa... Om det bara fanns solsken så skulle livet vara en öken. Imorgon hittar jag nog tillbaka till mitt pigga jag igen.

MEN - någonting som jag måste lyfta fram och som är jätteviktigt är att slutenvården inom psykiatrin fungerar inte. På mitt boende har vi pratat om att vi borde prata (ja, det är mycket snack men liten verkstad där jag bor tyvärr) om vad personalen kan ta som varningsklockor och när jag kan behöva slutenvård. Jag hoppas att vi inte har ett sådant samtal faktiskt, för jag har ingenting att säga. Blotta tanken på slutenvård skrämmer skiten ur mig. Och nu har jag två vänner som brottas med den jävla slutenvården och de behandlas inte bra, jag vet att JAG inte behandlas bra, jag vet att det är så jävla dysfunktionellt.

Över min döda kropp att jag återvänder. ÖVER MIN JÄVLA FETA DÖDA KROPP. Jag vet att jag kommer må för dåligt för att stanna på mitt boende i framtiden, att tro att jag aldrig kommer blandas in i slutenvård igen är att vara för optimistisk, men när den dagen kommer och mitt boende säger att jag inte mår tillräckligt bra för att må dåligt så kommer jag bara inte kunna förmå mig att åka upp med dem. Jag vet att de kommer ringa polisen och att jag kommer hamna på sluten avdelning på ett eller annat sätt men jag kan bara inte förmå mig att följa med frivilligt. Det Går Bara Inte. Det är inte rationellt, det är inte intelligent, men det snarare en slags djurisk instinkt. Har man de erfarenheter som jag har så går det bara inte.

Ändå är det bara dumt att inte följa med frivilligt.

Men som sagt, det går inte.

Allt det där ligger i framtiden och jag väljer att skriva ner det nu och glömma det tills tiden för det är kommen. Jag behövde bara verkligen skriva av mig.