Ett år. Samma känsla.

Helgen har varit ganska lugn. Jag har fått sova ut och det tackar jag för. Att vara på avdelning är både spännande, tråkigt och jobbigt. Jag har låtit andra tänka åt mig hela helgen, bestämt när man ska skratta och när man ska prata eller hålla käften. En patient sa till mig att jag inte alls verkar deprimerad och det antar jag att jag inte verkar när jag måste möta andra människor. När jag är ensam fyller jag min dagboks sidor med hopp, förtvivlan, depressivitet och filosofi.

Ett år. Samma känsla. Alla i min omgivning verkar vara minst lika trötta som jag är på den här cirkeln jag hamnat i och ingen tolererar den längre. Jag har aldriig tolererat den, men jag börjar se mer och mer att folk förstår att det inte är bra att jag går i dessa cykler. Mitt boende börjar ställa krav på vården, min omgivning visar att de förstår att det är allvar och L grät när hon hälsade på mig. Jag ville också gråta när jag höll om henne men jag är för medicinerad för att kunna göra det. På sätt och vis känns det bra att bli tagen på allvar men samtidigt så upprör jag alla omkring mig. Det är inte rätt att de också ska få lida, det är inte rätt att de ska vara rädda eller ledsna. Det är inte rätt.

Jag har skrivit upp några citat och försökt dela in mina dimensioner i ord för att ta upp det med Thomas nästa gång vi ses. Jag måste berätta allt, om jag inte gör det så kan jag inte få rätt hjälp. Då fortsätter jag i min tillsyntes eviga cirkel. Jag trasas sönder med tiden.

Jag vill leva i den här verkligheten med alla underbara människor. Jag vill känna känslorna, känna dofterna, känna marken under mig och inte tveka på att den är verklig. Jag vill, men jag orkar inte just nu. Det är därför jag är placerad här på avdelningen, antar jag.

Missförstå mig rätt. Jag vill välja er, och jag gör det varje gång jag har möjligheten att välja. Men det har jag inte alltid, det har jag faktiskt rätt sällan.

Nu har barriärerna brustit.

"Life, although it may only be an accumulation of anguish, is dear to me, and I will defend it."
— Mary Shelley (Frankenstein)