Livet på insidan.

2010-10-13 @ 19:22:37

En av bilderna jag har bredvid sängen för att minnas de goda stunderna.

 

 

Dagarna går. Idag tror jag att jag varit här en vecka. Det känns som en evighet men ändå som om jag kom igår. Här suddas gränserna ut mer, det finns egentligen ingenting förutom klockan som säger att tiden går framåt. Dag kan lika gärna vara natt egentligen.

 

En skötare tog med mig ut för att införskaffa bland annat nikotin i eftermiddags. När jag går eller gör någonting så har jag mycket lättare att prata. Hon frågade om jag skriver någonting och jag berättade att jag skriver i dagbok och har en blogg som faktiskt blivit ganska välbesökt vilket gör mig glad men samtidigt lite rädd. Jag är glad att andra kan känna igen sig och inse att de inte är ensamma och jag får många fina kommentarer, men det finns också en del nackdelar. Något som har blivit ganska påfrestande för mig är människor som tänker göra livsfarliga saker för att dö eller för att göra sig hörd, jag känner att jag får ett ansvar att hjälpa personen. Tänk om jag inte svarar, kommer personen då att faktiskt ta livet av sig? Det är svårt att hantera.

 

Vårdaren sa att det inte är mitt ansvar att rädda någon annan och det vet ju jag förståss, men jag kan inte bara ignorera en människa när det handlar om liv och död. Så om du som läser har tankar på att skada dig eller ta livet av dig så ring akutpsyk eller se till att du är tillsammans med någon du känner dig trygg med. Skicka ut varningssignaler till omgivningen och ta kontakt.

 

Hon berättade också att hon faktiskt varit inne på min blogg, att hon hittat den via Psykiatrins Robin Hood. Det kändes lite läskigt faktiskt, men ändå kul. Jag skriver min blogg utifrån mina egna behov av att uttrycka mig och för att bringa förståelse, avdramatisera psykisk ohälsa och dra loss den ur tabu-träsket. Samtidigt lever jag ju ett liv, det är det livet jag önskar fick ta större plats här. Jag vet inte om den dagen någonsin kommer men skam den som ger sig...?

 

Hon läste det här inlägget och tyckte att det var bra skrivet, det tackade jag för och sa att det är en svår grej på sommaren. Döljer man så märker människor ändå att det är något som inte står riktigt rätt till och bär man kortärmad/har shorts så blottar man något personligt som ingen annan egentligen har något att göra med. Svårt är det.


Jag är inte alls som igår. Inte speedad, bara trött. Jag förstår inte hur mina fingrar kan dansa över tangentbordet som de gör, jag förstår inte hur jag kan hålla ögonen öppna, jag förstår inte hur jag står ut här.

Tankarna finns ju alltid med. När jag och skötaren gick ut idag funderade jag hela tiden på om det fanns något sätt att sticka iväg på, men jag kunde inte göra det mot henne och om jag gör det så kommer de jaga ner mig. Det är impuls/känsla versus förnuft. Förnuftet fick ta störst plats den här gången.

På fredag får jag finbesök. Om jag får permission återstår att se.

Livet på avdelningen fortsätter, det är ett stort vänterum. En läkare kom fram till mig när jag satt och lyssnade på musik i korridoren att han skulle "prata med mig sen". Så gick han. Efter mitt utbrott för att min ordinarie läkare inte kom i måndags så har jag helt enkelt bestämt mig för att ta alla löften om träffar med läkare eller skötare med tio kilo salt. Allt för att jag inte ska få ett liknande borderline-utbrott igen.

Nu är jag snurrig av allt tänkande, så det här är mina sista ord för ikväll. Det är röktid om en timme, det är röktiderna som får dagarna att gå. Kan fortfarande inte läsa ordentligt, men jag kan i alla fall skriva.

Och det är jag tacksam för.


xoxo Saari
Kommentarer
Postat av: mary

hihih finbesök :)

2010-10-13 @ 20:29:21
URL: http://janemary.blogg.se/
Postat av: Alexandra

Jag ÄLSKAR verkligen den där bilden på oss! Love love love!!!!! Kul med finbesök på fredag hihi! Glad för dig Sara, du är så duktig!!

2010-10-13 @ 20:57:51
Postat av: Vinter

Hoppas du får permission i alla fall en dag, i alla fall några timmar...



Du får skaffa dig en sådan grubbelrunda som Joakim von Anka har. Så kan du gå runt, runt och nöta ner golvet och prata. Om någon läkare eller psykolog mot förmodan skulle vilja lyssna vet de ju var du finns. (Nej, jag har ingen verklighetsförankring, men alltid roar det nån)



Hoppas att du blir utsläppt så snart du är trygg med det.

2010-10-14 @ 18:00:23
URL: http://vinterrosa.blogspot.com
Postat av: coach7store

Good post! Thanks for sharing with us, I'll recommend it to all my friends!

2011-02-23 @ 03:22:39
URL: http://www.coach7store.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: