Åh gud. Åh gud. Åh gud.

Ibland tror jag att allt är medicinernas fel, har mediciner för att bli trött, för att bli stadig i humöret, för att bli uppiggad och för att lugna. Det är en enda soppa. Jag måste fråga mig läkare om han är säker på vad han håller på med. Jag vet inte var jag är, vem jag är utan mediciner.

Jag har kommit fram till varför jag inte kan ta åt mig av terapin. Det har jag vetat länge, men det har inte vården vetat. Nu har jag lagt en ordspya på mina terapeuter och släppt alla fördämningar, det känns fortfarande som att jag sitter i en bur men jag har i alla fall lirkat upp handklovarna som bakbundit mig så länge. Vad som händer nu vet jag inte. Vad som helst kan hända men jag är beredd på det värsta.

Jag hoppas att jag kan bli hjälpt, men jag litar inte på det.

Speedad igen. Fyller ark efter ark med text, med tankar, med känslor.

Personalen håller ett extra öga på mig. Kan man ha extra extra tillsyn? Isåfall har jag det och det får väl vara så, det kanske är bäst så.

Någonting hände idag. Jag tror att det är positivt. Jag vet inte än men jag hoppas.