Det här är Sixten!

- Sara, vi kan verkligen inte fortsätta såhär. Det måste ske en ändring. Vårt boende är inte tillräckligt för dig, vården måste göra någonting mer för dig för du kan inte fortsätta leva såhär och våra resurser räcker inte till för dig.

Jag är glad att någon äntligen säger ifrån, sätter ner foten. I två år har inga förbättringar skett och det är inte bara mitt fel. Men jag blir också rädd, för jag riskerar att förlora mitt boende. Mitt gruppboende är min familj och jag vill vara tillräckligt bra för att kunna växa, men jag är inte det. Det är ett faktum. Att höra Louises frustration känns hemsk, för å ena sidan tar jag det personligt, som om jag misslyckats. Å andra sidan så menar hon att det är min vård som har misslyckats.

Jag är rädd att jag måste flytta. Louise sa någonting om ett behandlingshem i Sundsvall. Att flytta långt bort från min bas i Umeå känns otryggt, dessutom behöver jag ha närhet till mina vänner och de flesta av dem bor i Umeå. Det är mitt boendes förslag.

Psykiatrins förslag är att jag återgår till Tegs behandlingscenter eller börjar på Vågen. Jag har testat att vara på båda ställena men det mesta rinner bara av mig, jag anser att jag har större problem som måste ses till innan jag kommer kunna utnyttja DBT:n till fullo. Det är för personligt för att skriva om här.

Idag kom Louise förbi och hade med sig vovven på bilden ovan. Han fick genast namnet Sixten. Hon hade också skrivit ett kort som skulle fått mig att gråta om jag inte var så medicinerad att jag inte längre har den förmågan. Jag var så rörd, bara den gesten som visar att hon verkligen, verkligen, bryr sig om mig. Det känns som att jag inte bara är jobb för henne.

Hon kommer hjälpa mig. Hon är förbannad på vården och ska samordna ett möte som jag inte skulle orka fixa. Hon kan föra min talan, för jag har också fått nog. Tyvärr lyssnar psykiatrin säkert mer på henne än på mig, för jag tycker att jag skrikit nog länge. Problemet är bara att jag inte kunnat ge dem alla faktan.

Jag fick besök av Mary idag och hon fick mig att känna mig verklig, hon gav mig en energikick. Imorgon kommer Lynn. Jag är välbesökt och det betyder så mycket för mig eftersom jag verkligen avskyr avdelningen, jag avskyr slutenvården med kraften av tusen eldar.

Frigångsstatus: Ut och röka med personal.

Jag har inte ens bett om permission för ingen orkar ha mig hos sig när jag är såhär.