Kunde inte somna igår, dels på grund av att den maniskt psykotiska kvinnan som aldrig slutade prata men mest för att min mun hade fastnat i ett leende.

Från dysfori till eufori och tillbaka igen och upp och ner. Men det gör ingenting. Det är mer än välkommet. Det är... svårt att beskriva. Det är annorlunda än enbart dysfori och allt är bättre än det.

För när man är inlagd och när man inte mår bra så blir det kaos när en annan känsla växer sig större och större, en känsla som jag inte känt på mycket länge. Det pirrar lite extra och hjärtat slår några volter. Samtidigt som jag är splittrad och är mitt i projektet att samla ihop skärvorna av mig själv så sveper någon in och gör att allting ser ljusare ut. Så många känslor! Men jag välkomnar kaoset. Det ger mig energi, hon ger mig energi. Jag hoppas bara att jag kan göra samma för henne, jag är livrädd för att bli en energivampyr men jag får helt enkelt ta alla saker ett steg i taget och inte stressa.

Frigångsstatus: Ut med personal. Fortfarande. Jag har inte direkt gett dem något skäl till att lita på mig så jag antar att jag förtjänar det. Men nu vill jag så himla mycket.
Önskemål: Få åka hem till Hera en stund på helgen och handla några riktiga byxor på stan.

Besök av Lynn och mamma idag. Besök av min kusin tillika syster Maari imorgon. Besök av Mary på lördag. Det gör inte så mycket att jag inte får gå ut själv när de underbara människorna i mitt liv kommer och lyser upp avdelningen. Jag längtar...

Jag låter det bara komma nu.