Waking up I see that everything is OK
The first time in my life and now it's so great
Slowing down I look around and I am so amazed
I think about the little things that make life great

I wouldn't change a thing about it
This is the best feeling

 

Jag är på god väg till att bli bättre. Det är många olika orsaker, men den här gången tror jag att det mest beror på Fluoxetin, vänner och Mary. Dessutom har jag valt att bli självskadefri, för min egen skull främst men också för andras skull. Det är inte bara mig jag skadar när jag skär mig eller liknande.

Det är komplicerat mer mitt boende, men jag har blivit vän med tanken på att jag måste flytta. Jag ska ha möte på måndag om varför soc ska hjälpa mig att hitta en lägenhet, varför jag inte kan göra det själv, och jag ska komma på argument. Ett argument jag har är att jag kommer ha utsluss från mitt boende och att jag behöver en lägenhet med gångavstånd dit eftersom jag inte kan åka buss när jag mår dåligt, och det är när jag mår dåligt som jag behöver stöd av mitt boende (eller föredetta boende, när jag väl flyttat ut). Men jag har inga betalningsanmärkningar så det är klart att de undrar varför de ska hjälpa mig. Det är svårt att hitta en lägenhet i närheten av boendet eftersom det ligger ganska centralt. Vi får helt enkelt se hur det blir på måndag.

Men imorgon har jag min första nattpermission på... 5 veckor? Ja, äntligen släpper de hem mig. Jag tänker be om permission fram till på måndag, för jag har så mycket att göra, många att träffa. Jag mår bra och jag behöver inte vara inlagd. Så är det, men eftersom jag skrämt alla omkring mig så vill de vara försiktiga, medan jag känner att LIVET VÄNTAR INTE. Det pågår för fullt utanför väggarna på den här avdelningen och jag vill vara en del av den.

Jag är duktigare på att säga till. På grund av orsaker jag inte vill nämna så blev jag rätt skärrad när jag kom tillbaka från min dejt, till en avdelning som är rätt kaotisk. Men jag har sagt till, för min första impuls när jag plötsligt får en ångest är ju att skada mig. Jag har gjort det i så många år, det sitter i ryggmärgen. Men jag ska bannemig inte ge mig, så jag sa till personalen så fort som det bara gick.

Jag har pratat med de på mitt boende och medan jag bor där i väntan på något annat så kommer jag ha självskadeimpulser och jag vill känna att vi kan prata om det utan att de skjutsar upp mig på akutpsyk. Jag försöker lära mig det här med att säga till själv när det räcker, men om jag behöver läggas in eller så får helt enkelt mina terapeuter och/eller min läkare bestämma. Visst, de på boendet måste ju också få säga ifrån men jag känner att det är annorlunda nu, jag har viljan, jag har glöden, jag har tagit upp kampen. Jag säger inte att jag aldrig kommer falla, men jag säger att jag tänker försöka på ett helt annat sätt än vad jag gjort förut. Jag tänker försöka helhjärtat.