Söndagar är alltid likadana. En grå buffertzon mellan helg och vardag. Jag mår varken bra eller dåligt, det är bara söndag och jag bara är.

Men jag tänker lite extra när jag får tid, tid ägnad åt eftertanke är sällan slöseri med tid - fast det är en skillnad mellan eftertanke och grubblerier.

Jag funderar mycket på framtiden när jag är ensam. När jag är med människor jag tycker om så tänker jag inte så mycket på det, då är jag upptagen med just den stund jag är i vilket är en skön tillflyktsort. Men just idag så undrar jag hur framtiden ska se ut; hur jag vill att den ska se ut och vilka olika problem jag kommer stöta på och hur jag ska klara av det. Jag vill verkligen inte halka tillbaka.

Jag brukar alltid bli inlagd i januari. Det är ett mönster som följer mig vare sig jag vill eller inte, när jag tittat tillbaka så är det alltid vintern som är svårast. Min läkare har en teori om att jag den här gången "gjort bort" det dåliga nu, innan jul, och att det nog kommer gå bra i vinter. Jag vill tro honom.

Det är bara det jävla mörkret som jag inte gillar. Kylan är inte så rolig heller, men det är mörkret som verkligen stör mig. Jag är nattmänniska, men inte klockan fyra på eftermiddagen. Jag äter Circadin som ska ge mig det melatonin jag missar i och med att det är så mörkt ute några månader om året, men jag tror att det här med skymning är något rent psykologiskt. Vissa har kommit med teorier om att det handlar om att dagen dör och att man blir påverkad av det, kanske är det så. Dagen dör och jag sörjer. Den lever ju inte så länge.

Jag har ett (för mig) fullspäckat schema till veckan, mestadels roliga saker som jag verkligen ser fram emot. Jag ska på bibblan med en ny bekantskap på måndag, på tisdag ska jag till Mary och på onsdag ska jag, Mary och hennes vän Frida fika på min oas Bokcaféet Pilgatan. Dessutom ska jag ha bild med en blivande bildterapeut på fredag. Jag älskar att skriva, men ord räcker tyvärr inte alltid till. Ärligt talat är ord ganska futtiga, det går inte att beskriva känslor på samma sätt som när man målar, det går sällan att återspegla en otroligt stark känsla med ord och meningar. Jag är inte duktig på att måla, men färger betyder olika saker för mig och jag tycker om själva processen med att måla.

Jag har för övrigt just varit och hämtat det sista från avdelningen. Min gitarr, kläder, skor, filmer, gosedjur, allt är hemma. Jag snodde snorpapper också, "one for the road" så att säga. Nu är jag färdig där, för den här gången. Framöver hoppas och vill jag söka mig dit när jag behöver det, inte hamna i kniviga situationer som slutar med tvångsvård.

Ja, jag vill verkligen den här gången! Jag vill att det ska bli bra. Jag är inte så naiv att jag tror att det här var sista gången. På ett år är jag i snitt inlagd runt 4 månader (2010 blev ganska exakt fyra månader på sjukhus) och om jag kan minska på tiden bakom låsta dörrar samt slippa bli hämtad med polis innan inläggningarna så är jag nöjd. Jag ska verkligen jobba med att bli mer vårdsökande, ringa mobila teamet även fast det tar emot.

Om psykvården bara höll lika bra standard som resten av svensk sjukvård så skulle nog många som mig hellre söka hjälp där än att hjälpa sig själv genom destruktiva medel, det är jag säker på. 9 av 10 gånger är det fel person som svarar när man ringer mobila teamet, 9 av 10 gånger jobbar en dålig läkare som bakjour.

För att slippa det så hoppas jag att jag får mer hjälp från mina terapeuter, att de kan hjälpa mig sätta stopp när saker blir fel och att jag får större stöd från dem. Nu till veckan ska jag på studiebesök på Ersbodas behandlingscenter, jag vet inte om det är någonting för mig men something's got to give, något måste ändras, någonstans måste jag få en tätare kontakt och ett större stöd.

Jag vill bryta mig fri och leva det liv som jag har rätt till. Trots mörkret där ute så är jag alldeles varm inombords nu. Fylld av kärlek. Även om saker är kaotiska med boende och terapi så känner jag mig trygg hos mina vänner och hos henne.