Fortfarande ofattbart.

Alla verkar hemskt skakade. Hon vårdades i många år på sluten avdelning, det var där jag träffade henne först. Jag kan bara föreställa mig hur avdelningspersonalen och hennes läkare (som också är min) känner. Igår när jag var på studiebesök på ett annat behandlingscenter med mina terapeuter, och mina terapeuter jobbar där både hon och jag har bott. Min ena terapeut har efter ett långt uppehåll börjat röka igen efter den här händelsen, de får egentligen inte prata om det eller visa sprickorna men det kändes ändå som att det faktum att hon börjat röka igen visar på att hon är ganska knäckt hon med.

Alla klandrar nog sig själva. Det borde de inte göra. En suicidal person kan gömma vad som helst för vården, för sina nära och kära. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka tänk om-tankar.

Jag började sminka mig idag men gav upp. Jag vet att det finns en överhängande risk att jag ändå kommer gråta bort allt smink på minnesstunden ikväll. Jag hoppas bara att jag orkar och vågar fara. För hennes skull och för min egen. Det är svårt att sörja ensam.

Jag har varit hos Mary igår och idag och vi har pratat om det men också distraherat mig från det. Min telefon har ringt och ringt med olika människor som behövt prata om det som hänt. Jag har behövt prata om det som hänt.

Jag är nog fortfarande i chock. Kanske blir det mer verkligt ikväll.