i try so hard to fight myself
my own worst enemy
the person that i despite the most
in this whole world is me

Jag kände det direkt när jag steg upp på morgonsidan. Det kändes i magen och bröstkorgen. Ju längre jag var vaken desto mer dalade jag. Jag saknar Ella, men sorgen blockerades av all ångest, all övrig och irrationell ångest. Allt jag vet just nu är att jag aldrig vill känna mig som jag gjort idag. Det är Det Onämnbara som besitter mig.

Jag tror att jag dissocierade i eftermiddags. Jag liksom flöt bort, kopplades bort från verkligheten. Världen omkring mig kändes som en simulation av en verklighet som jag inte tillhör.

Så jag tog kontakt med personalen på mitt boende. Jag kunde inte säga mycket och deras röster försvann i bruset. Istället hörde jag andra röster, rösterna inifrån. Personalen tog ut mig, vi gick till statoil och varje steg i den korta promenaden kändes konstig, som att det inte var JAG som gick utan som att någon promenerade med mig. Som att jag var en docka i ett dockskåp.

Jag har "nyktrat till" nu mot kvällen men jag kan aldrig sluta fundera, är alltid ändå en illusion? Det jag upplever är starkare än någonting jag kände i jordlivet. Jag vill inte go Vingklippt ängel, men jag har en distinkt känsla av att jag inte hör hemma här.

Jag vill bara att den här dagen ska ta slut...