Bloggsvar!
Min barndom har nog varit som vilken annan barndom som helst. Jag var en pojkflicka och blev utkastad från lektionerna för att jag pratade för mycket. Jag passade inte riktigt in, har aldrig gjort det. Min första depression fick jag i fjärde klass i samband med att jag bröt min handled. Jag var mobbad till och från, främst för att jag var tjock och tog plats (metaforiskt talat). Jag blev blygare i tonåren, jag antar att mobbingen verkligen satt sina märken. När man till och med blir mobbad av lärare så antar jag att självbilden blir ganska mörk. Som vilken tonåring som helst så bråkade jag mycket med mina föräldrar, men eftersom jag alltid haft rädslor för att folk ska lämna mig så antar jag att bråken påverkade mig mycket.
I övrigt tycker jag att jag har haft en bra barndom. Jag tyckte så mycket om min familj och har egentligen haft det väldigt bra. Ofta saknar jag att bara vara barn! Jag har haft mycket roligt också och tycker speciellt att det varit givande att vara uppväxt i en musikalisk familj med mycket humor.
Du ställer svåra frågor som jag svarat så kortfattat jag kan, det finns så mycket mer att säga men detta får räcka för nu. Tack för dina frågor!
Innan jag fick begreppet förklarat för mig så var det svårare för mig att förstå vad som egentligen hände. Så är det visserligen nu också, även om det finns ett begrepp som förklarar de upplevelserna, så kan jag egentligen inte tro på det. Upplevelserna då jag känt att hela världen är overklig är så djupt rotad hos mig. Till exempel så kan jag efter upplevelser om att världen omkring mig lösts upp bli förvirrad och tro att det är så trots att jag inte för stunden dissocierar. För det är ju så verkligt!
Kan tillägga att de lärde tvistar om det är dissociation eller (gräns)psykos jag får ibland.
Hoppas svaret är till nytta, annars kan du kontakta mig igen :)
Just den här bloggen skriver jag dessutom för att sprida kunskap kring den psykiska problematik jag har och beskriva psykiatrin.
Min barndom har nog varit som vilken annan barndom som helst. Jag var en pojkflicka och blev utkastad från lektionerna för att jag pratade för mycket. Jag passade inte riktigt in, har aldrig gjort det. Min första depression fick jag i fjärde klass i samband med att jag bröt min handled. Jag var mobbad till och från, främst för att jag var tjock och tog plats (metaforiskt talat). Jag blev blygare i tonåren, jag antar att mobbingen verkligen satt sina märken. När man till och med blir mobbad av lärare så antar jag att självbilden blir ganska mörk. Som vilken tonåring som helst så bråkade jag mycket med mina föräldrar, men eftersom jag alltid haft rädslor för att folk ska lämna mig så antar jag att bråken påverkade mig mycket.
I övrigt tycker jag att jag har haft en bra barndom. Jag tyckte så mycket om min familj och har egentligen haft det väldigt bra. Ofta saknar jag att bara vara barn! Jag har haft mycket roligt också och tycker speciellt att det varit givande att vara uppväxt i en musikalisk familj med mycket humor.
Du ställer svåra frågor som jag svarat så kortfattat jag kan, det finns så mycket mer att säga men detta får räcka för nu. Tack för dina frågor!
Innan jag fick begreppet förklarat för mig så var det svårare för mig att förstå vad som egentligen hände. Så är det visserligen nu också, även om det finns ett begrepp som förklarar de upplevelserna, så kan jag egentligen inte tro på det. Upplevelserna då jag känt att hela världen är overklig är så djupt rotad hos mig. Till exempel så kan jag efter upplevelser om att världen omkring mig lösts upp bli förvirrad och tro att det är så trots att jag inte för stunden dissocierar. För det är ju så verkligt!
Kan tillägga att de lärde tvistar om det är dissociation eller (gräns)psykos jag får ibland.
Hoppas svaret är till nytta, annars kan du kontakta mig igen :)
Just den här bloggen skriver jag dessutom för att sprida kunskap kring den psykiska problematik jag har och beskriva psykiatrin.
Underbart att se någon annan som kan blogga öppet om sitt självskadebeteende! För även om man är ur det en bit, så är man fortfarande inaktiv självskadare.
Dock har jag inte alls lika mycket ärr som dig. Och det är jag underbart glad över.
Kram på dig vännen-.
Tack så mycket Madicken. Jag tycker att det är viktigt att prata om självskadebeteende, dels för att alla självskadare egentligen inte har någonting att skämmas över och för att jag själv ska kunna avdramatisera hur mina armar ser ut.
Det är sant som du säger. Ärr vill man ju inte ha, även om man kan "försonas" med dem så blir man alltid på ett eller annat sätt bedömd efter dem. Jag funderar på att slipa och/eller genom hudtransplantion ta bord dem framöver, om(?) jag tar mig igenom det här och återfår mental hälsa.
Själv är jag nog ganska cynisk och bitter, därför tror jag inte att någonting kan bli bättre. Det beror väl antagligen på mitt bagage. Jag har liksom lärt mig att det är inte värt att hoppas på någonting för det kommer ända aldrig inträffa. Och angående mina päron, så vill jag nog inte ens att det ska bli bättre. Får alltid ångest när jag är i närheten av dem och vill därför helst inte umgås med dem alls.
Det låter som du är bra på att se det goda mitt i allt det som gör ont, och det måste vara väldigt värdefullt. Själv kan jag inte se det på det viset... för om det jävliga alltid kommer tillbaka så betyder det att jag aldrig kommer bli lycklig.
Ja, vad är väl tid om inte nu. Kanske betyder det att man borde lära sig att njuta av de goda stunderna sim kommer emellanåt.
Ush, vad negativ det här blev :/ Är inne i en lite svartare period just nu. Kanske skulle jag inte se allting såhär bittert om jag mådde bättre.
Intressant det där du skriver om att pulsen och blodtrycket sänks när man ser blod. Det hade jag ingen aning om, jag visste bara att jag faktiskt blir lugnare av blod som rinner nedför mina armar och bildar en stor pöl på golvet. Tack för insikten ;)
Kramar Sanna
