Ellas plats när vi fick reda på att hon dött.

Jag är så arg på mitt boende just nu. De har stöttat mig igenom mycket, men det finns ändå många sprickor. På sista tiden har det drabbat mig och det gör mig ledsen och framför allt arg.

Förra veckan mådde jag dåligt och kom till personalen som jobbade den kvällen. Hon reagerade med ilska.

- DÅ ÅKER VI UPP NU, FINNS INGENTING ATT TALA OM, VI ÅKER UPP PÅ MOBILA TEAMTET, sa hon med en röst som skrämde mig, som om hon skällde ut mig. Saken är den att jag är så himla rädd för allt som har med slutenvården att göra, jag har varit inlagd alldeles för mycket och de borde veta vid det här laget att det är ett Så känsligt ämne för mig. Om de bedömer att de inte kan låta mig vara kvar här så finns det flera sätt att föreslå det. Men den här gången hann jag bara säga en mening där jag beskrev att jag mådde dåligt och hon blev antagligen rädd. Om hon vet att jag mår dåligt och låter mig vara hemma fast det finns risk att jag skadar mig så tar hon det på sitt ansvar. Hon har rätt att bli rädd, men hon ska ändå inte behandla mig på det viset. Jag vågar inte gå till henne när jag mår dåligt för att hennes svar alltid är att det är dags för mig att läggas in.

De har full rätt att avgöra om man behöver läggas in eller inte. Men slutenvården har skadat mig så mycket att jag blir livrädd bara genom att gå förbi de låsta dörrarna när jag ska besöka min läkare. Jag tål inte psykiatrivingen på sjukhuset. Och det första hon gör är att höja rösten mot mig, hota med slutenvård. Om de anser att det är nödvändigt så finns det flera, mycket mer humana, sätt att lägga fram det på. Jag kommer inte gå till henne när jag mår dåligt igen, jag har bett övriga personalen om att vi ska ha ett samtal med henne så att vi kan lösa det hela, men ingenting har hänt.

Problemet med mitt boende är att det är mycket snack och liten verkstad. Jag har under två helger begärt att få åka till Ellas grav, jag vill lämna en blå ros hos henne. Personalen har tyckt att det är en bra idé, och jag har påmint dem, men det har inte blivit av. De åker på loppis varenda helg med de andra som inte kände Ella, men de kan inte ta med mig till Ellas grav. Hon har ju för guds skull bott här! Hon är en medlem av vårt boende! Och JAG är en medlem av boendet! De lyssnar när de andra känner för att åka på loppis, de åker varje helg men när jag vill en enkel sak som är viktig för mig så händer det ingenting. Det gör mig så arg.

Jag funderar på vad det beror på, är det för att jag är mindre viktig? Är det för att jag är den enda som vill åka till Ellas grav? Låter jag de andra köra över mig? Det går ju att åka på loppis och åka till Ellas grav på samma dag, faktiskt. Jag undrar om det har att göra med min ålder, att jag inte har samma åsiktsrätt på grund av det. De andra som bor här är mycket äldre. Kanske... nä, jag vet inte. Jag vet bara att jag är hemskt arg på dem.

Ska ta upp det med någon av de som jag litar på imorgon - men det är inte första gången. Måste jag tjata tills deras öron blöder?

De vann pris som kommunens bästa verksamhet förra året. Ja, i stort sätt trivs jag med personalen och med hur boendet fungerar, men det finns ju alltid saker att förbättra.

K sa idag att jag borde börja fundera på vilka som skulle följa med mig på läkarbesök och sådant i framtiden när jag inte bodde här längre. Jag säger till mig själv att jag bara är paranoid, men jag undrar om de börjar försöka putta mig ur boet? Kanske tänker jag bara så för att det var just K som sa det, samma kvinna som skrek åt mig att jag skulle låsas in.