Go'fika på bokcaféet Pilgatan.

 

Min läkare hade irrat bort sig och var därför sen, det var tydligen inte så lätt att hitta hem till mitt boende. Så går det när man förlitar sig för mycket på sin GPS! Mötet gick bra och han har fixat med mina mediciner, imorgon ska jag gå och hämta ut dem. När det är fixat så kommer jag kunna pusta ut litegrann i alla fall, då är det en sak mindre att oroa sig över. Det börjar verkligen dra ihop sig nu.

 

Efteråt träffade jag C och hon bjöd in mig. Jag skulle kunnat sitta i timmar och prata i hennes mysiga soffa, men jag hade en tid inbokad med mina terapeuter och fick skynda mig till bokcaféet Pilgatan.

 

När mina terapeuter hade frågat mig vad jag ville göra under den sista träffen för terminen så sa jag utan tvekan att jag ville fika på Pilgatan. Jag älskar det stället, jag kan gå där och nosa på all litteratur och fair trade-saker i evigheter. Så vi möttes där 15.00 idag och fikade ihop. Jag kände mig underligt nog jämställd med dem, för de har ju varit mina vänner genom den iskalla vintern när jag inte träffat någon annan än dem i princip. Skillnaden från nu och då är att jag mår ganska bra nu. Saker har inte slutat vara jobbiga, men jag känner mig mer levande, vågar satsa och har inkasserat en hel del vinster.

Vi pratade om våra sommarplaner och jag var eld och lågor över att få skita i allt vad psykiatri heter och våga leva lite. Det var en mysig träff och efteråt gick jag omkring och tittade på böcker. Fantiserade om hur det vore att arbeta där, få vara där varje dag...

Jag köpte en bok av Michael Moore och två av Joyce Carol Oates plus lite presenter. Efter det cyklade jag till ICA och hämtade ut ännu en bok av J C Oates.

Böckerna jag kom hem med.

 

Jag har fått så fina kommentarer här i bloggen och i min bilddagbok, jag blir alldeles rörd. Rörd och förvånad! Det är komplimanger och det är peppning, ingen skriver någon skit, alla är så fina mot mig och jag är bara inte van det! Hela livet har folk talat om för mig hur fruktansvärd och dålig jag är, och när folk faktiskt varit tysta så har jag istället hatat mig själv med styrkan av tusen eldar.

 

Jag saknar inte skolan ett dyft, det var där jag inte bara lärde mig läsa och skriva och lägga ihop ett och ett, utan jag lärde mig också att jag var ful, fel, dålig, löjlig och äcklig. Jag kan sakna pluggandet, men jag saknar inte plugget. När jag blir bra vill jag jobba för Friends eller liknande och berätta min och andras historier för skolungdomar. Barn kan vara så grymma.

 

Vuxna med för den delen, men numera blir jag stärkt av de få elaka kommentarer jag får för att jag vet att det finns vackra varelser där ute, varelser som blir vackra för att de sprider kärlek omkring sig. Som ni som kommenterat. Tack.

 

 

En nyfikad och glad Saari utanför Pilgatan.