Inte långt kvar nu!

Pappa nämnde i telefon ikväll att det är två veckor kvar till segelsemestern. Jag ska följa med alla tre veckor! Plötsligt blev jag... rädd tror jag. Det är underbart att vara ute i segelbåten men det är så mycket som måste klaffa, och jag känner att jag absolut inte får bryta ihop.

Men så ska jag inte tänka. Istället tänker jag se på det som så att jag kommer få möjligthet att slappna av, bara flyta med, inga krav. Ta med böcker, musik, kanske pappas lilla gitarr och få uppleva höga kusten med mina älskade föräldrar. Visst, jag kommer säkert ha ångest, men det kan jag ju ha överallt.

Det är några frågetecken som måste rätas ut och det stressar mig. Jag måste få ut tillräckligt med mediciner och få veta vad som händer ifall jag skulle bli sjösjuk och kräkas upp medicinerna, måste lämna mina frågor om fortsatt behandling hos min läkare och mina terapeuter.

Kort sagt, göra mig fri från alla tankar och bara vara, bara ta SEMESTER!