Gårdagen var helt fantastisk på många sätt. Jag har saknat alla så mycket, alla främlingar, alla löst bekanta, alla gamla vänner, ALLA. Jag har saknat att LEVA.

När jag inte har stressat med all packning idag, så har tankarna drivit till gårdagen. När Malin sprang fram mot mig, snubblade och slog sig och sedan kramade mig, när LM dök upp och jag fick träffa K och deras lilla förtjusande dotter, när Linda sa åt mig att du ska finnas, du ska finnas, du ska finnas, när Malin spelade Song for Sara och såg mig i ögonen och Linda höll om mig, när vi åt jordgubbar, när vi blåste såpbubblor, Cora... Allt.

Det var fantastiskt.

Det enda som får mig att känna en viss tacksamhet över mina sjukdomar är att det gör att jag verkligen uppskattar kvällar som igår, uppskattar dem djupt och lidelsefullt, kvällar som kan vara vilken kväll som helst för någon annan.

Marika som jobbar på mitt boende ville höra Song for Sara ikväll. Jag spelade den för henne och hon rös i hela kroppen och jag höll med när hon sa att varje strof var otroligt träffsäker, och vi delade några tårar över hur rörande låten och texten är.

Jag är så tacksam.