Godnatt.

Lördag kväll. Jag har läst massor, läser än en gång Inte som andra döttrar av Deborah Spungen. Jag älskar verkligen den boken och jag känner likt så många andra solidaritet med familjen Spungen och framför allt Nancy. Det är en fantastisk bok och recensionen jag skrivit för många år sedan hittar du HÄR.

Jag känner mig gammal. Var tog den orädda Sara som slängde sig ut på fest eller andra upptåg i sista minuten på helgerna? Var tog hon som vågade åka långfärdsbuss till Luleå och sin bästa vän, med bara några dagars varsel? Det är inte det att jag hellre umgås med min bok, det är bara det att jag är trött och inte mår på topp. Inte för att det inte var så förut - jag kanske helt enkelt lärt mig att lyssna på min kropp och mitt psyke. Jag saknar dock kontakten med mitt hjärta.

Jag kan nästan se de gråa håret när jag ser mig i spegeln. Jag har blivit så gammal. Jag ser inte gammal ut, men jag trivs definitivt bättre i sällskap med äldre människor än jämnåriga. Inte jämt, men ofta. Och de jag känner som är i min fysiska ålder uppfattas också som äldre än vad de är. Jag antar att det är baksidan (eller framsidan?) av att ha ett stort bagage - man är både hemskt liten, och samtidigt väldigt gammal.

Min pappa uppmuntrar mig alltid att gå ut och vara ung, det är fint. Jag behöver inga förbud för jag bryter inga regler ändå. Jag behöver snarare uppmuntras till att vara ung, dum och göra misstag. Då menar jag vanliga, normala ungdomsmisstag.

Men ikväll umgås jag med familjen Spungen, min gitarr och radion. Livet finns ju alltid kvar där ute, hoppas jag.