Verkligheten överträffar dikten.
Det vill inte jag.
Jag är tveksam till medicinering överhuvudtaget. Jag står alltid tvekande framför dosetten eller i nuvarande fall medicinkoppen. Jag kan inte acceptera att jag faktiskt behöver medicin, medan jag andra gånger inser att det inte är hållbart att må såhär och att medicinering är ett nödvändigt ont. Alltid dessa kval, alltid dessa dubbla tankar. Alltid alltid alltid.
Jag har slutat ta min Seroquel på grund av biverkningar, men mina terapeuter tycker att det är ytterst viktigt att jag äter antipsykotisk medicin för mina besvär. Hon säger inte ordet rakt ut, men jag vet att hon pratar om (gräns)psykos. Ingen verkar vilja säga ordet högt, för de vet att det är känsligt. Att jag inte håller med. Jag önskar att de kunde prata ur skägget och säga som det är istället för att antyda saker. Ska jag behöva fortsätta beställa hem min journal och läsa hemska ord som "schizoaffektiv" i papperna? Om de nu vill behandla mig, varför pratar de inte med mig istället för runt mig? Kanske för att de vet att jag kommer reagera, men jag tycker att det är väldigt jobbigt att inte veta vad andra tycker och tror om mig.
Speciellt när det handlar om stämplar.
Är jag frisk, eller är jag galen? Jag kan inte bestämma mig. Därför fullföljer jag inte heller den behandling jag får. Jag kan inte heller tänka mig att jag är någonstans i mitten. Det värsta är när jag kommer på mig själv med att jag tänker eller gör någonting som verkligen inte är normalt, som att jag för en sekund blir riktigt rädd för mig själv.
Jag är en väldigt välanpassad person. Jag är högfungerande i mina besvär, kanske för högfungerande för mitt eget bästa. Jag tror inte att de som träffar mig skulle få något annat intryck än att jag är en helt normal tjej om de inte såg mina ärr. Jag vet vad man säger och hur man beter sig, ingen skulle tro att jag mår dåligt om inte de hundratals ärren avslöjade mig. Jag spenderar all min energi på att upprätthålla en fasad.
Fast allt är inte en fasad, förstås. Inte allt, men mycket. Och fasad är ibland fel ord, vad jag är ute efter är begreppet social kompetens. Den är jag stolt över.
Till och med här på en sluten avdelning upprätthåller jag fasaden. Jag tror att jag inte riktigt tror att någon vill höra, vilket har lett till att gå till personalen och säga hur jag mår bara inte finns i mitt system. Jag vill, men när jag öppnar munnen kommer inte ett ljud.
Det är därför jag skriver så mycket om det. Jag behöver en ventil. Jag behöver bearbeta det, och skriver jag på nätet om en del så kan människor faktiskt välja att läsa eller låta bli. Om jag inte hade nätet att vända mig till skulle jag nog vara komplett avskuren.
Jag analyserar mig till bitar, ändå hittar jag aldrig några svar.
Tack för alla sms, nätkontakter och samtal. Jag behöver få veta att jag är omtyckt just nu, och jag behöver ha kontakt med "verkliga" livet. Ni anar inte vad som pågår här, i mig och på avdelningen.
Man kan verkligen säga att verkligheten överträffar dikten.
Fast jag tycker inte det är en stämpel om det gäller en psykiatrisk åkomma/sjukdom. Det är inte konstigare tat få diagnosen "brutet" ben än att få diagnosen "schizofren" eller dylikt. Varför ska det ena vara mer stämpel än det andra?
Jag mådde jättedåligt när jag var i din ålder. Var inlagd på psyket, skar mig och åt mediciner. Mycket handlade nog om min ungdom, för av någon orsak vände allt när jag var 25. Jag struntar idag i vilka diagnoser jag fick eller inte. Jag är inte stämplad på något sätt, däremot hade jag fördärvats totalt om jag inte fått hjälp och ibland är mediciner en god hjälp, man kan ju åtminstone prova dem :-)
Jag kan se stora friskhetstecken när jag läser det du skriver och vet därför att du har en potential att må bättre totalt sätt eller hur jag ska uttrycka mig. Att du en dag kan slippa sjunka in i förtvivlan, ångest eller livsleda. Så var det för mig. Ville bara dela med mig. Jag hoppas att du också får gå den vägen, men då måste du nog våga prova lite olika vägar, för att hitta din livsväg :-)
OM du visste hur lik din situation är min! Nästan skrämmande att läsa.
"Jag är en väldigt välanpassad person. Jag är högfungerande i mina besvär, kanske för högfungerande för mitt eget bästa."
Och
"Till och med här på en sluten avdelning upprätthåller jag fasaden. Jag tror att jag inte riktigt tror att någon vill höra, vilket har lett till att gå till personalen och säga hur jag mår bara inte finns i mitt system. Jag vill, men när jag öppnar munnen kommer inte ett ljud."
Känner mig lite generad nu när jag skriver, men ville bara skriva att det låter så otroligt likt mig. Och btw, din blogg är väldigt bra.
<3
du vet, ska man slå världen med häpnad får man hjärnskakning ibland.
du är underbar, ska du veta!
btw, jag har fått ny primärdiagnos - rapid cycling bipolär 1. who knew?
finns här o de kan göra mycket att höra vet jag... <3<3<3
diagnoser spelar absolut ingen roll.
du är fortfarande precis samma person som innan.
jag har diagnosen schizoaffektiv och jag blev döskraj när jag fick höra det. men en stämpel gör ingen skillnad, du är ändå du.
hoppas det vänder fort det dåliga måendet för dig.
btw mediciner ÄR ett bra hjälpmedel. är det för mycket biverkningar så tvinga dem att låta dig prova en annan medicin.
Jag blir verkligen varm när jag läser era kommentarer. De ger mig mycket!
Jag tar in allt och funderar på det.
Hej!
Gosh, vad jag känner igen mig i de två första styckena. Kan inte göra annat än att instämma ang. hur psykologerna är osv. Har själv tvingats ta både lithionit & seroquel, vilket förstörde mer än det hjälpte -_-
