Skriver ner citat ur Prozac, min generations tröst av Elisabeth Wurtzel som av någon anledning fått mig att tänka. Lånar du boken från stadsbiblioteket i Umeå så lär du hitta bland annat dessa stycken markerade med blyerts:

”Ibland blir jag så uppslukad av min depression att det är svårt att förstå att hela världen inte stannar upp och lider med mig.”

”Sid kommer att hitta Nancy, Tom kommer alltid att få tag på Roseanne och Ted (verkligen ett förtappat fall) kommer att lyckas bli tillsammans med först Sylvia och sedan med den andra kvinnan som dog med huvudet i ugnen, F.Scott kommer alltid att kännas vid sin Zelda, Simson kommer alltid att falla för Delila, och Jason skulle gifta sig med Medea ännu en gång även om han var helt införstådd med deras giftemåls makabra upplösning. Visst kan man se ett mönster här?”

”Jag upptäckte att jag önskade att jag hade nån riktig sjukdom, jag märkte att jag längtade efter att få vara pundare eller nånting - nånting verkligt. Så mycket enklare allt skulle vara om det bara gällt att hålla mig borta från mina dåliga vanor. Jag vet naturligtvis vid det här laget att alkohol och droger också döljer en sorts depression, som inte skiljer sig så mycket från min egen, men att få hjälp mot missbruk inskränker sig till det bedrägligt enkla målet att hålla sig borta från knarket. Men vad innebär det att få hjälp mot depression? Att lära sig att hålla sig borta från sin egen hjärna? Skulle inte det vara betydligt enklare att bli av med Jack Daniel’s än med Elizabeth Wurtzel?”

”Ljudet var så skrämmande att det var som en del av körsången i en grekisk tragedi och detta var den stora begravningsscenen - och jag tänkte: Jag är till mer besvär än jag är värd.”

”Det ögonblick i Glaskupan när Esther Greenwood efter trettio dagar i samma polotröja inser att hon aldrig mer vill tvätta håret, att det att behöva upprepa samma handling är till för mycket besvär, att hon vill göra det en gång och ha det ur världen, verkar vara bokens verkliga höjdpunkt. Man vet att man blivit fullständigt vansinnig, när en sak som schampo stigit till filosofiska höjder.”