Klagosång.

2010-01-13 @ 17:30:31

 

Vägen mellan sängen och bokcaféet var så lång. Det var många hinder och jag har gett mer än jag har idag. Jag har verkligen försökt. Plockade lite och slängde skräp, tvekade vid dosetten men tog min medicin, och jag sminkade mig faktiskt idag. Tog på mig parfym. Det kan inte skada.

Lunch? Det kändes dumt. Det smakade ingenting.

Jag antar att Ola ville göra något annorlunda idag. Ta mig från lägenheten och ut. Vi gick på bokcaféet som inte ligger långt bort och jag älskar verkligen det stället. Tydligen hade Ola också bestämt att vi bara skulle prata om positiva saker. Jag var trött men lyssnade gärna. Det är ganska skönt att lyssna.

Problemet var bara att han försvann när vi kom in. Jag gick runt och kollade på alla underbara böcker och diskuterade Virginia Woolf med den där äldre kvinnan som jobbar där. Jag bestämde mig för att köpa en bok. Ola var spårlöst försvunnen, jag hörde hans röst från någonstans men jag kunde inte veta om det var en verklig röst eller inbillning. Jag köpte en kopp te och satte mig, då dök han upp.

När vi satt där så tappade jag sugen totalt, vilade blicken på tekoppen och dimman kom. Försökte lyssna på Ola men orkade inte ta in allting.

Jag: Jag kan liksom inte äta...
Ola: Har du hört talas om blahablaha? Han skrev blaha, utställning, konvent, blaha.

Jag gjorde inga fler försök till att påvisa min desperation. De har fått mail av mig nästan varje dag men jag får inga svar. Som vanligt får jag räkna bort mina terapeuter när jag mår sämst, det är Hera som hjälper mig mest.

När jag gick hem efter fikat så ringde jag Malin. Hon blev skitarg när jag berättade att Ola vandrat iväg och sedan valt vad han vill höra mig säga och inte. Hennes röst sprack nästan. Jag orkar inte vara arg, men det irriterar mig också. Det här är ännu en sak att lägga på högen som skriker att det verkligen är dags att byta terapeut.

Jag har gett upp mina försök i att få byta terapeut. Det är lönlöst, jag klagar och han ber om att vi ska försöka i ett par månader till. Vi går i cirklar. Det är inte bra. Jag blir trött.

Igår höjdes min dos Seroquel och fast jag bara är uppe i 300mg så dreglar jag. Jag ser en lysande framtid som ett neuroleptika-kolli. Jag tror ingen som inte ätit liknande mediciner kan förstå.

Nu ska jag sluta deppa sönder alla som läser (för den här gången). ALLT är inte förskräckligt dåligt, men jag har ett stort behov av att skriva av mig alla dåliga saker. Det blir en klagosång som växer i strupen, jag måste släppa ut den. Plocka ut det ur huvudet, lyssna på det och lägga ifrån mig det. Det är självhypnos.

The fat lady just sang.



xoxo Saari
Kommentarer
Postat av: maria

jag har haft seroquel, fyfan alltså. tror jag var uppe i runt 300 mg oxå. hej zombie

2010-01-13 @ 20:31:43
URL: http://janemary.blogg.se/
Postat av: Saari

Ja... Antar att det blir bättre när man vant sig. Men det är inte roligt. Fördelen är att jag somnar som en stock på kvällen.

2010-01-14 @ 11:24:31
URL: http://dissociativ.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: