Jag har inget vettigt att skriva egentligen, vill bara skriva att jag andas, bevisa för mig själv att jag andas genom mina ord.

De på TBC och Hera tycker att jag ska visa mer vad jag känner, i alla fall berätta för dem. Hur ska jag kunna göra det? Vad gör det för skillnad? Det känns lönlöst att prata om det. Men ibland kan jag inte låta bli, då exploderar jag i alla möjliga mörka färger. Ofta sträcker jag ut handen först när jag är mer än desperat, och då är det inte alltid så lätt för dem att förstå att de då måste ta sin hand i min.

Ord kan aldrig beskriva en människas känslor tillräckligt. Kanske för "vanliga människor", vars liv inte är nedsvärtat, men jag vet att jag också mina andra systrar och bröder i den här soppan säger ordet "desperat" och "panik" men menar det upphöjt till tusen. Hur ska någon kunna förstå? Hur ska någon någonsin vilja förstå? Det är för svårt att ta.

Det känns som att jag går i cirklar. Jag vill så gärna ge människor någonting annat än det vanliga. Jag vill för allas skull att jag ska kunna ge lite fler solskenshistorier än historier som börjar med "när jag var inlagd var det en patient som...", "på mitt behandlingscenter..." eller "på avdelningen jag bor på..."

Jag vill åtminstone kunna säga "det rullar på" och mena det. Att saker kan vara varken bra eller dåliga. Mellanmjölk. Men så är mitt liv inte utformat.

Jag vill kunna berätta om mina studier eller mitt jobb eller något. I alla fall om kören jag sjunger i. Men jag gör inget av det, jag började i och för sig i en kör men jag fullföljde inte det.

Tänk om saker kunde vara som matematik. 1+1=2, säng+gosedjur=god sömn och egen+lägenhet=trygghet. Att man mår bättre av saker som man ska må bättre av, att komedi blir skratt och inte en känsla av tragik.

Jag har alltid varit usel på matte.

Känns som att allt som började rulla för ett dygn sen är en dröm, det var så hastigt och nu är allt som vanligt.

Det är bara cirklar, ett vandrande mellan två poler. Jag är trött på att vandra och jag tror att alla andra också är trött på att saker aldrig bara kan vara "rätt bra" när det kommer till mig. Jag är trött på att vara en börda.