Det känns lite lugnare nu på vissa fronter, inte på andra.

Jag hoppas att de utvärderar mitt LPT på måndag, då får jag en chans att be om utskrivning. Eller i alla fall konverteras till HSL, om jag inte får skriva ut mig. Jag vill hem, så jävla mycket. Jag får ingen ro här, igårnatt när jag la mig för att sova vid 01.00 så kom en medpatient ut ur sitt rum och började skrika. Det gick inte att få tyst på henne förrän en halvtimma senare. Och vid det laget slog mitt hjärta så hårt att jag hade svårt att sova. Sängen är för hård och för smal, det drar från fönstret och en annan patient snarkar bredvid mig.

Jag dömer ingen, jag vet att de inte rår för att de måste skrika, gråta, yla, skratta, kasta saker eller snarka. Jag gör också så och jag gör det inte för att det är kul eller för att jävlas. Det är ett dårhus i alla bemärkelser och jag är van galenskaperna men jag blir mest trött på att det aldrig är lugnt. Hemma är det lugnt sålänge det inte är jag som kastar möbler eller skriker i natten, men när jag inte gör det så är det som sagt lugnt. Inga yttre ljud. De inre ljuden går inte att tysta lika effektivt som en utskrivning skulle tysta omgivningen, men det skulle i alla fall vara bättre.

Jag känner mig lite bättre. Lite är ganska mycket när man är i olika grader av helvetet.

Lite starkare, lite mindre trött, lite mer klar i huvudet.