Saari ungefär ett år sedan.

Jag har aldrig kunnat vara någon annan än mig själv. Därför antar jag att jag sett som lite galen från barnsben, att släktingar skrattar och tycker att det är charmigt när jag kommer med mina kommentarer eller när jag avviker från normen. Pojkflicka som jag var så skrämde jag tjejerna med mitt beteende. Jag tyckte att pojkarna var roligare att umgås med, fast där var jag tvungen att bekräfta min rätt att vara med dem just för att jag är tjej. Det var inte lätt.

Jag är Sara som tog över ordförandeskapet i feministgruppen i högstadiet, Sara som inte sitter tyst när en lite mer konservativ släkt pratar politik utan yttrar sina åsikter (ärligt talat är jag dock less på att bli kallad VPK;are), Sara som inte riktigt kunde göra som hon blev tillsagd och som bara inte kunde hålla käften.

Det är någonting jag är stolt över, men det har inte varit rätt. Det där med att vara sig själv är svårt i en värld som denna. Jag citerar E.E Cummings: To be nobody but yourself in a world which is doing its best, night and day, to make you everybody else means to fight the hardest battle which any human being can fight; and never stop fighting.

Men jag slutade kämpa. Det var skolan som tryckte ner mig. Någonstans i högstadiet började min resa till att bli en grå mus. I gymnasiet var jag mitt pratsamma jag i ett par veckor tills jag insåg att jag bara försatte mig i en dålig situation, jag blev mer mobbad än någonsin. Ingen orkar det, och jag vet att det är många som inte orkar. Ändå kunde jag inte dölja den jag var, jag bara dämpade mig själv till den grad att jag började att tvivla på mig själv.

Nu, post-skolan, så har jag trots mitt mående fått veta vilka personer vars åsikter betyder någonting och fått mycket bekräftelse på att det är okej att vara jag, att jag faktiskt är en bra person. Jag har speciellt mitt boende att tacka för där människor i alla åldrar har varit min spegel när jag klätt mig och sminkat mig annorlunda, där jag fått vara mig själv fullt ut både på insidan och utsidan.

Bildterapin i fredags har fått mig att tänka på allt detta. Min skyddsaura av vänner som låter mig vara den jag är, som känner mig och som accepterar och uppskattar mig. Jag önskar att jag haft allt det här tidigare, men jag är tacksam att jag har det nu. Jag älskar er som stärker mig idag!

Vara sig själv, det är svårt men samtidigt väldigt lätt. Vi är alla den vi är, oavsett om vi visar det utåt eller ej, men jag hoppas på en framtid där ingen behöver gömma sig bakom en mask. För det funkar inte att inte vara den man är, det kanske går ett tag men inte i längden. Jag önskar att jag var unik när jag säger att jag fick ändra på mig för att i så stor utsträckning som möjligt undvika mobbing, men jag tror att de flesta har samma problem som jag haft fast i olika utsträckning och i olika situationer. Antingen så lägger man sig ner eller så slåss man med en låtsasattityd fast man liksom alla andra oftast är osäker på sig själv. Det finns olika taktiker att hantera mobbing.

Bilden längst upp, det är jag. Har någon ett problem med det, problem med att jag inte är arbetsför, problem med att jag har en flickvän trots att jag själv är kvinna eller att jag säger som jag vill och försöker ha civilkurage nog att säga ifrån när andra är invaliderande och orättvisa - ja då är det deras problem. Jag har äntligen insett att jag kan leva mitt liv som jag vill utifrån den jag är.

Jag kan inte säga att jag tycker om mig själv så mycket, det är svårt när man blivit intalad så länge att man inte duger, men jag börjar komma närmre det, som till exempel genom att skriva det här inlägget.

Thanks for making me a fighter.