Hypomanin, ska du redan gå? Vad kommer du lämna efter dig? Ett tomrum, ett lugn, en depression? Det skrämmer mig. Jag vet inte vad som ska hända. Hypomanin, vad kommer hända sen?

Idag har jag inte orkat göra någonting. Jag satt i nattlinne fram till klockan tre på eftermiddagen, sedan gjorde jag en kraftansträngning och klädde mig och sminkade mig lite lätt, så att jag inte ska se totalt förjävlig ut. Jag gick till statoil och tillbaka, glömde se mig för och hade tur som inte blev påkörd.

Samtidigt som en hypomanisk period kräver så mycket så har den ju sina goda sidor. Förhöjt stämningsläge, ökad produktivitet, en känsla av att inte behöva sova lika mycket, en känsla av glädje. Och nackdelarna under hypomanin är att man blir fruktansvärt stressad och att den triggar ångesten, man blir mer eller mindre omdömeslös och tar på sig mer saker än man klarar av. Så klingar den av, och vad händer då? Man blir ensam, trött, man kan bli nedstämd. I värsta fall går man in i väggen och orkar sig inte upp ur sängen.

När man är hypomanisk så är man skärpt, släng i käften, blir lätt arg och kan säga saker man sedan får ångra. Men jag gillar den kreativitet som kommer med hypomanin, jag hittar orden och jag skapar. Men sen då?

Jag brukar bli deprimerad, det kommer som ett brev på posten. Men nu är jag under uppsyn av både vården och mig själv, jag har hittat tillbaka till mitt förnuft. Jag har tätare kontakt med min läkare, jag har fått sömnmedicin så att jag ska kunna sova och landa lite lättare.

Man är så högt upp, får svindel och faller. Men den här gången försöker jag komma ner utan att göra illa mig, falla med stil och hoppas att fallskärmen håller.

Behöver jag säga att det inte blev någon städning idag?