Vad kan jag säga? Mobila teamet, "akutpsyk", är VÄRDELÖST!

Men jag tar det från början. Efter jag skrivit det förra inlägget gjorde jag mig i ordning och gick upp till sjukhuset och träffade Lynn. Jag bjöd på fika i sjukhuscafeterian och det var kanske inte en så mysig omgivning, men våra samtal flödade ändå. Som vanligt! Vi har vandrat genom hela sjukhuset hela dagen medan jag har ringt avdelningen där min ordinarie läkare är avdelningsläkare och tjatat på att de ska be honom ta kontaakt med mig, jag har till och med hoppat på avdelningsföreståndaren när hon var ute och rökte.

Det är förjävligt att man ska behöva jaga ner sin läkare, men idag kändes det som att livet hängde på det. Akutpsyk är inget alternativ, mobila teamet i Umeå har ett frätande rykte om sig att vara fylld av inkompetenta människor.

Vi höll oss i flera timmar i närheten av psykiatrivingen ifall jag skulle få ett samtal av Thomas. Jag var säker på att han skulle ha någon vettig lösning på min insomnia och därför ville jag inte gå hem, bara ifall jag skulle få hämta ut medicin, bara ifall han skulle ringa.

Tillslut började klockan närma sig 17.00 och jag insåg att den enda chansen jag hade var att gå och knacka på dörren till hans kontor. Dittills hade jag och Lynn roat oss med att diskutera, röka och gå och köpa cigg. När jag knackade på så öppnade Thomas, min läkare, dörren. Han bjöd in mig och sa att vi skulle boka in en tid.

Då brast jag ut i ett enda stort pladder. Jag berättade att jag inte sovit bra på länge, berättade att jag är rädd för att gå in i väggen när som helst och jag berättade om att jag höll på att bli vansinnig. Jag berättade om mobila teamet som jag träffade igår.

Han skrockade när jag berättade att de inte ville skriva ut något starkare på grund av beroenderisken. Han vet, jag vet, att man inte blir beroende av att äta någonting narkotikaklassat under en kort period. Jag var så lättad att han förstod mitt problem och tog det på allvar, han kom fram till att vi till att börja med skulle kunna behandla min insomnia med Flunitrazepam i fem nätter = fram till på måndag, och att vi skulle ses på måndag för samtal. Han sa att det kanske inte fungerar till en början, och om det inte fungerade alls så skulle jag höra av min på fredag och han skulle hjälpa mig med ett annat preparat som jag inte minns namnet på. Det kändes tröstande. Det kändes som att jag kanske ändå har en chans att må bättre.

Jag har inte riktigt kontroll på min mun, jag pratar som om livet hängde på det, och han förstod förmodligen hur pass uppskruvad jag var. Ibland är vi så rörande överens att jag tror att vi har ett telepatiskt band. Jag bad honom att be avdelningsföreståndaren om ursäkt för att jag hoppade på henne under hennes rökrast och bad samtidigt om ursäkt för att det bara hoppar ut saker ur min mun, men jag tror att han förstod.

Det här är ännu ett bevis på att jag känner mig själv bättre än jag tror. Jag vet vad som är bäst för mig.

Jag fick ett gäng tabletter med mig och funkar det bra får jag ett recept, en "kur" för att jag inte ska bli dålig igen. Vi får helt enkelt se hur det blir. Hur som helst så känner jag mig lugnad - jag är totalt speedad nu men jag känner ändå ett hopp om att jag inte kommer kraschlanda efter vad som måste vara hypomani.

Lynn och jag tog farväl och jag ska hälsa på henne på måndag. Can't wait! Och ikväll ska jag tända ljus, läsa liggandes på min spikmatta, lyssna på Amanda Jenssen och bara ta det lugnt. (Precis som jag brukar göra, men som ändå inte räckt för att jag ska kunna somna.) Sedan ska jag se om jag ändå inte kan få somna.

Jag vill inte ha någon annan läkare än jag har nu. Jag har haft mina duster med honom, för ett år sedan var jag beredd att anmäla honom till patientnämnden och HSAN för att han aldrig hade tid med mig på 3 månader, men han var så överarbetat och belastad och dessutom sjuk själv vilket förklarar det hela. Det är inte HANS fel, det är systemet. Han är otroligt kunnig och jag sa till honom idag att Jaså, du tar dig an Tegs behandlingscenter igen? Du har visst en förkärlek för oss bordisar. Han log och sa att det mer handlade om utbildning. Men jag tror faktiskt att han känner att han får ut någonting personligt av att jobba med den typen av patienter.

Usch, känner hur jag bara babblar här i bloggen också. Jag är så speedad nu, samtidigt som jag älskar att inte vara deprimerad så känner jag hur det sliter på mig, hur mitt hjärta rusar och min kropp är ständigt spänd.

Slutsats: Om akutpsyk hade fungerat bättre hade jag aldrig behövt spendera en hel dag med att jaga ner min ordinarie läkare. Och jag hade tur, eftersom min läkare råkade finnas på sitt kontor när jag knackade på. Jag fick den hjälp jag bad akutpsyk om, men som jag inte fick då. Tänk att man inte kan lita på akutinsatsen inom psykiatrin, varken i Umeå eller någon annanstans. Jag blir nästan full i skratt, ett bittert skratt, ett skratt tömt på glädje.