Jag har just avslutat ett långt telefonsamtal med Sandra, det var så länge sedan vi pratade och jag älskar henne verkligen. Jag har börjat städa men hon har fått mig att tänka så intensivt att jag måste sätta mig ner och skriva.

Jag gillar att sätta ord på saker, på bilder och på tankar som egentligen inte har någon form. Jag vill skriva ordet ”VÄNSKAP” och dela in det i en miljon delar, och alla delar skulle ha en stor yta och ett ändlöst djup ändå. Det känns som att jag inte behöver någonting annat, och det är vad jag värderar högst i hela världen.

Jag är välsignad med några nära vänner, många vänner och fler bekanta. Alla är olika och unika. Jag studerar dem när jag inte orkar interagera, även om det inte finns tid för att ses så ser jag dem jämt, de finns hos mig ändå. Ibland känns det som att någon tänker på mig och ibland försöker jag sända tankar till dem. Jag träffar dem i mitt inre jämt, fast de inte vet det. Ibland tar det energi men oftast ger det energi. Jag är mer av en människovän än jag trodde, det känns som att mitt hjärta är så stor och härligt underbart överfyllt med min kärlek till dem. Tyvärr har jag inte tillräckligt med ventiler för att nå ut till dem alltid. Ord blir helt plötsligt bara meningslösa för det finns ingenting större än det här.

Man måste vårda sina vänskaper, det är jag ganska dålig på. Jag räcker inte till men om jag slutade förebrå mig själv för det hela tiden och istället ta kontakt så skulle det hela bli så mycket mer konstruktivt. Istället blir jag så nervös att jag inte vågar skicka det där sms:et eller ringa eller skriva. Tystnaden växer sig större och jag ser den som ett hot och som något som gör att jag kommer längre bort från mina vänner. Det är ju sant, men när jag tar kontakt försvinner ju hotet. Dumma dumma jag!

Idag ringde Sandra till mig, och allt det där jag byggt upp som hindrat mig när jag tänkt ringa fanns bara inte där. Vi pratade fritt och glatt om allt ändå. Ibland träffar man helt rätt, när man träffar de människor som man alltid och utan tvekan känner trots att det var länge sedan man hördes av. Hon sprängde min barriär direkt när jag svarade, varför hade jag oroat mig? Så dumt!

Vad vore jag utan känslan av vänskap till andra? Det är en kärlek som är det allra största. Vissa säger att vänner är den familj som man fått välja till, men riktigt så känner jag inte. Det är inte bara mitt val. Det är andra som väljer mig, lika väl som jag väljer dem. Det är en kontakt man får på bådas initiativ och villkor.

Det är stort. Det är underbart. Det gör mig lycklig.

Det är egentligen totalt ordlöst. Jag kan bara fåfängt försöka fånga det i bokstäver som bildar ord som bildar meningar som egentligen inte bildar någonting.

Fyllt av sprakande energi omfamnar jag en ny vecka och börjar se till det positiva som händer. Jag har börjat få hem beställningar jag gjorde förra veckan och materiell kärlek är ju också kärlek. Jag hittade en skiva som är en kopia av den jag gav till Olivia, jag lyssnar på den just nu och känner hennes väsen. Alla foton jag framkallat sitter jag och tittar på, inser av vilken vikt det är att se för att minnas. Nästa gång jag är i Nordmaling tänker jag försöka sparka igång min gamla stationära dator och leta efter fler bilder. Och jag tänker fortsätta fotografera för att fortsätta kunna minnas det goda. Om jag ser ut så hittar jag allt jag någonsin kommer behöva, det är bara när jag står ensam med mig själv som jag är i fara.

”... men jag tycker att jag visst känner dig på riktigt, för jag känner den Sara som finns under ärren, bakom sminket och cigarettröken."