LPT-permission.

2009-09-05 @ 01:27:37
Så mycket tankar om inläggningen, men jag skriver om idag istället.

Jag vaknade sent och ringde avdelningen, "går det bra om jag kommer till mötet istället för till lunch?" och ja, det gick bra. Vid 14 knallade jag och Marika från Hera till sjukhuset där vi satte oss i familjerummet med min DBT-terapeut, två skötare som jag inte känner och en läkare som jag bara ser som en karaktär från 80-talets Glamour. Alla säger att han, Dimitrij (stavning) är så snygg, men jag ser bara hans frisyr och vill fnissa lite. Han verkar snäll men han är tystlåten, kanske för att han inte behärskar språket till fullo. "Du har alla mina öron" som han inledde ett samtal tidigare i veckan visar snarare att han kan engelska bättre än svenska, haha!

Hur som helst... Mötet satte igång och vi pratade mina mediciner. Just nu står jag på 5 tabletter Lithionit, 400mg Seroquel, 20mg Stilnoct och 1-2mg Xanor (vid behov) per dag. Jag tar ingen Lithionit, 200mg Seroquel och Stilnocten samt någon Xanor ibland. Jag ombads redogöra varför jag vägrar ta Lithionit och det gjorde jag, men även i mina öron lät argumenten ganska svaga jämfört med läkarens.

Det är nämligen Ytterst Viktigt att jag tar stämningsstabiliserande medicin, men jag vill jobba mot att vara så medicinfri som möjligt. Jag ifrågasätter att jag står på en ganska stark medicin som Lithionit när min huvudproblematik är borderline personlighetsstörning och bipolär typ II. Vore jag typ I, dvs att jag förutom depressioner hade riktiga manier, så skulle jag förstå bättre. Vården säger att huvudsaken är att det fungerar, men jag har känt mig mycket dålig alldeles för ofta för att det ska vara min idealmedicin.

Jag sa att jag vill utforska en så medicinfri kropp som möjligt. Därför började jag med Lithioniten. Jag stod fast i mitt beslut och vi fortsatte samtala om hur min planering för den närmaste tiden var. Dimitrij gick ut för att konsultera en överläkare.

Vi hade diskuterat det viktigaste medan Dimitrij var borta. Jag ska i princip fortsätta som vanligt. Men Dimitrij kom tillbaka och visade inga tecken till vänliga leenden. "Du har fått LPT-permission" säger han och förklarar att jag har permission fram till den 22:a, och är allt bra då blir jag utskriven och fri. Jag blev glad men fick inte glädjas länge, för Dimitrij tog fram domedagsrösten och berättade luddigt men bestämt om hur hemskt det skulle kunna bli. Att mina chanser var minimala. Att det vore ödestiget om jag drabbades av en manisk depression!

Nu är "manisk depression" ungefär som the boogey man för mig. Han gjorde mig livrädd och sedan var samtalet över. Precis som the boogey man så tvivlar jag på existensen, eller snarare av att jag kommer drabbas av det, men det spökar ju ändå. När vi lämnade sjukhuset fick jag för mig att Dimitrij trodde att nästa gång han fick se mig skulle vara i en liksäck.

Det är läskigt när andra inte tror på en. Det blir också ännu viktigare att man tror på sig själv. Jag är beredd på att saker kommer bli svårt, men det fyller mig snarare med en lyckokänsla än depression, även om jag är oroligt nervös. Jag behandlas som en cancersjuk som vägrar cellgifter eller strålning. Men det fyller mig med en känsla av jävlar anamma, att jag ska visa dem.

Jag är beredd att börja med mediciner om det blir för tufft att vara utan. Men ingen kan ta ifrån mig rätten att få prova vara så gott som opåverkad av medicin.

Efter skräckkabinetten frågade jag Marika om hon tyckte att Dimitrij var snygg. Alla tycker ju att han är snygg. Hon sa att hon inte tänk på det, men tänkte tillbaka och värderade honom som ganska snygg fast hon också hade en känsla av en 80-talssåpa när man såg honom dra med fingrarna genom håret.

I eftermiddag spenderade jag och Marika några timmar med att diskutera allt mellan himmel och jord, som hur gammal människor verkar vara till marxism och Fidel Castro. Sedan ringde jag Maria, hon kom hit och vi cyklade till Frasses i regnet och beställde skräpmat. Efter all sjukhusmat förtjänar jag ett riktigt skrovmål, tyckte jag. Vi satt där i ett par timmar och fortsatte sen till Hemmakväll för att köpa godis.

Hemmakväll var fullproppat med människor. Klockan var 20.30, alla skulle väl hem med en hyrfilm och lämpligtvis börja se den 21.00 för att få en tidig kväll. Vi gick in i folkmassan, tog vårt godis och ställde oss i den milslånga kön. Redan då hotade panikångesten att jag skulle svimma. När vi kom till kassan var jag så rädd för att jag skulle spå på exbiditen att jag tryckte godispåsen i Marias hand, bad henne snabbt att också betala det och gick ut för luft.

DÄR SER MAN. 6 timmar efter mötet fick jag en livskvalitétshämmande panikattack. Jag hörde manisk depression eka i huvudet och insåg att skrämselpropagandan redan fått mig att tro att jag inte skulle fixa det här. Jävla skit! Men vi cyklade hem, paniken la sig och vi såg på "The hand that rocks the cradle" och småpratade. Det var mysigt. Om jag fick utnämna en handfull friend of the year skulle Maria vara med. Hon är så smart, så rolig och trots att jag anar att hon i skrattet är lite rädd när det handlar om svåra saker så kanske hon faktiskt ser det roliga i det som varit så dystert. Så jag skrattar med henne. Så tokiga vi är!

Imorgon ska jag till Nordmaling. Mamma kommer och hämtar mig eftersom jag mår rätt okej men aldrig skulle klara att åka buss i mitt skick. Hon fyller år i helgen och jag har ingenting utom slutenvårdshistorier att komma med, inte ens ett kort eller några ord, men hon sa att det är okej. Vi ska äta middag med mammas familj och inget mer, ingen stor grej. De ska fira stort när de åker utomlands tycker jag, både för pappa som fyller extrem-gubbe (dvs 60 år) och för mamma som fyllt år.

Nä, jag tycker att de ska fira extra mycket när de åker utomlands för att de är så fina föräldrar till ett fint barn och ett mer komplicerat barn. De är mitt allt och jag önskar att jag kunde få dem att skratta oftare än att jag fick dem att gråta. Därför ska de fira, för att de förtjänar allt gott. De är genuint goda människor i allmänhet, men de har offrat mer än ord kan säga för mig. De förtjänar VIP-platser i himlen.

Vill passa på att länka till min fru som gjort en så klockren parodi på amandavardet.blogg.se!
I pee'd a little!
xoxo Saari
Kommentarer
Postat av: Maria

TACK! Du är finaste av fina -det vet du väl? Det värmer i hjärtat det du skriver, jag tar till mig det. Klok är du, vi är fanimej Yodas bägge två ;) "Problemet är att jag har så svårt att ge upp".Jag ler när jag tänker på det. Ja, fy fan! Bekymmersrynkor. Att det ska vara så svårt att vara helt o hållet negativ -det glädjer mig! = )



Era filmer är ju bäst!



KRAM

2009-09-05 @ 08:37:45
URL: http://villsombaravarajag.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: