Det har varit en jättetuff helg.

Svante är inte bra. Han är inte totalt knockad, men han är inte pigg. Han äter knappt, men han går ut och orkar röra sig mer än i fredags. Blinkhinnorna syns lite i ögonen, han är matt och loj. Idag ringde de från veterinärstationen och de hade fått provsvaren men kunde inte avläsa dem. De är tvungna att ta ett nytt prov, men den som mamma pratade med sa att det eventuellt kan vara en virusorsakad leukemi. Jag ställer in mig på att vi måste ta bort honom i veckan, är det något annat än råttgift så är det mycket dåligt. Vi ger honom medicin, men vi kan inte ge honom medicin i evigheter eftersom han blir rädd för oss när vi gör det (och vi gör det två gånger per dag), och för att han ändå inte kommer må bra eller bli frisk. Det är bäst för honom att bli avlivad, bäst för oss alla. Det känns hemskt att säga det, men så är det. Jag fattar bättre än att jag låter honom och oss alla lida längre än nödvändigt.

Mamma säger att det är så med djur, att man måste vara beredd på det. De blir sjuka, de dör. Det förstår jag, helt och fullt, sånt är livet. Men jättehemskt.

Jag vill vara med honom nu den sista tiden. Jag vill känna hans päls under mina fingrar och klia honom runt huvudet sådär som han älskar. Höra honom kurra, om han orkar. Men vad ska jag göra utan honom? Han är ju min stjärna, han är MIN katt. Jag kan inte fatta att jag snart förmodligen bara får titta på bilder av honom. Jag kommer sakna honom så! Han är så älskad! Han har i alla fall haft ett bra liv här hemma hos mamma och pappa, med bra mat och bra service. Det är inte vi som äger Svante utan Svante äger oss. Vi gör allt för honom. Pappa brukar stiga upp på natten enbart för att släppa in eller ut honom. Han säger att han ändå ska upp och pinka, men det är sekundärt tror jag. Det är katten det handlar om. Han har mått så gott här bara som en katt kan göra. Jag kan trösta mig med att han i alla fall haft ett jättefint liv, med massor av kärlek.

Jag mår inte bra. Nu är jag okej, men jag har varit ett vrak i helgen, något som jag skulle beskriva som ett nervöst sammanbrott. Jag var sjuk av oro och ångest och jag kan bara inte beskriva hur illa det har varit. Det var som konstant panikångest över hela helgen. Igårkväll åkte vi in till akuten för jag kände mig verkligen på gränsen till fysisk och psykisk kollaps, det var fruktansvärt. Jag har aldrig mått så dåligt tror jag, i alla fall inte vad jag kan minnas.

Akuten var som akuten var. Ni vet. Mycket folk, stressad personal och dessutom söndagkväll. När jag väl fick träffa en distriktsläkare så avfärdade han det som panikångest (som att det inte är ett problem) men gjorde ändå en snabb undersökning och tog blodprov. Jag är i utmärkt fysiskt skick och mina värden var så bra som de kan vara. Jag träffade mobila teamet efter det och frågade vad jag skulle göra, de sa att jag skulle räkna andetag. Sedan åkte vi hem.

Idag har jag mått bra. Ångesten fladdrar i bröstkorgen ibland och jag är mer sårbar såhär på kvällen, men det är ingenting jämfört med hur helgen har varit. Jag hoppas *peppar peppar ta i trä* att det nervösa sammanbrottet kulminerat. Jag behöver verkligen vara här hemma insåg jag där i korridoren på akuten, jag kan inte lägga in mig.

Det är bara ångest, ångest kan inte döda mig. Det är en "sensation" som inte är fysiskt farlig för mig. Jag försöker tänka på det när ångesten kryper på, men det är svårt. Men jag klarar mig. Jag klarar mig alltid. Det är bara det att allting har med katten att göra just nu och det är som att hålla andan. Vi vet ingenting och ovisshet är fruktansvärt tärande.

Mamma säger: Jag är mer orolig för dig än för katten.

Jag vet inte hur mamma orkar. Det är som att hon jonglerar med tusen saker just nu och har massor av egna tyngder på axlarna, men att hon ändå orkar med mig och katten och allt annat. Hon satt på akuten med mig, hon höll om mig på natten då jag trodde att jag skulle dö och var så trött att jag fick frossa. Hon orkar, jag förstår inte hur hon orkar. Jag vet inte hur hon gör men hon gör det så jävla bra. Det är helt sanslöst! Var hittar hon orken? Jag vill också ha den kapaciteten.

Det finns liksom inte ord för hur bra hon har varit nu. Är hon född ur uran?