... all night!

Alternativa rubriker på detta inlägg:
* Alkoholens biverkningar.
* Vodka i bag-in-box.
* Äkta svensk midsommar.
* Det här är inte ens roligt.

Midsommar började bra med att jag tidigt på morgonen åkte iväg till Norrbyn. Kusin Bella körde mig och moster+morbror, släppte av oss vid färjan och vi klämde in oss på den. Det var sjukt mycket folk! När vi var framme på skäret träffade vi mor och far som bjöd på lunch, efter det följde ett traditionellt midsommarfirande vid museet som vi dissade för att titta på konst i museet. Vi kollade på Ford Cortina och jag filmade, så nu finns de på youtube, precis som de önskat tydligen :) Länk: http://www.youtube.com/watch?v=qjkKxc0bxWk

Vi träffade en del folk och vi fikade, sedan drog vi tillbaka till båten för att ta en siesta. Jag satt mest och trixade vid datorn. Jag är mäta nöjd med mitt mobila bredband, jag hade väldigt bra täckning även ute på Norrbyskär, så jag satt och laddade upp bilder samt det ovannämnda filmklippet.

Sedan började vi äta en gudomlig middag med grillad oxfilé och grönsaker med potatisgratäng. Min bättre hälft Maari kom efter att hon slutat jobba och åt med oss. Stämningen var hög och vi åt gott, lyssnade på musik och skojade. Jag trivdes fast det var kallt i sittbrunnen, det var SÅ midsommar skulle vara!

Men där någonstans gick det fel, festens mittpunkt för alla på bryggan verkade hamna i vår sittbrunn vilket i sig inte är dåligt, det var bara det att alla började bli så fulla. Alla samtal övergick i sexualrelaterade skämt och när jag försökte föra fram en åsikt eller annat inlägg så verkade det bara gå förbi. Ingen lyssnade, för ingen ville. Kalla mig tråkig, men jag fixar inte att inte kunna diskutera och argumentera alternativt berätta, jag fixar inte att andra låter bli att göra detsamma utan bara gör meningslösa inlägg och tar en klunk från sin drink.

Det var rätt roligt att försöka tolka en överförfriskad persons ansträngningar till att säga en hel mening. Det var roligt - i fem minuter. Sedan blev jag bara trött och kände mig otroligt osugen på min egen öl. Jag tror jag slutade dricka vid 22 för att jag inte ville återgå till apstadiet.

Jag gick på toa och när jag kom tillbaka var min Maari inte längre i sittbrunnen. Jag gjorde sällskap med min mamma och moster som de blivit lika bittra som jag. Eller hade jag blivit lika bitter som de, snarare? Vi hängde på hotellet tills det var dags för moster och morbror att gå.

Vi följde dem till färjan som gick 01.00 och tog farväl. Samtidigt bröt ett slagsmål ut, folk slet i några pojkar som gjorde utfall mot varandra och många skrek. Jag höll av någon anledning fast en kille som ville hoppa på en annan och när jag släppte märkte jag att jag skakade som ett asplöv. Men det var inte slut för det, jag bad pappa gå emellan, och det gjorde han! Ni läser rätt, min pappa är en modig, handlingskraftig karl. Han kände föräldrarna till en av pojkarna som tretade, ropade killes efternamn och tog honom avsides för att snacka med honom. Det är min pappa det! Jag är stolt dotter till båda mina föräldrar men speciellt pappa just då!

Tyvärr hjälpte det nog inte i längden. Det lugnade ner sig ett tag, men den överfulla färjan ville inte åka när det hängde slagsmål i luften. Kustbevakningen tillkallades och först skulle killen pappa pratat med inte få åka med, men det verkade ordna sig.

Efter det drog vi oss tillbaka, jag, mamma och pappa. Det festades fortfarande på bryggan med det var nog lugnt innan 03.00 i alla fall! Jag kröp till kojs med mamma i fören och pappa la sig i akterruffen. Jag kunde inte slappna av. Jag kände hur en fysisk ångest sköljde över mig och det var den starkaste ångest jag haft på väldigt länge. Jag fick panikångestattack på panikångestattack och trodde jag skulle spy, skulle dö.

Jag tog mamma i handen och sa att jag hade ångest. Jag sa att jag var tvungen att ta en sömntablett för annars skulle jag inte sova. Just då kändes det som att jag aldrig skulle sova och att jag skulle vara vaken tills jag dog. Det var fruktansvärt och pappa sa att "du är ju här med oss, allt är bra" men det hjälpte inte. Jag visste ju det, allt är ju bra! Ändå snördes min bröstkorg ihop av osynliga band, ändå sa magen åt mig att den skulle kasta upp och ändå sprängdes hjärtat gång på gång.

Jag försökte använda någon DBT-färdighet. Vara mindfull. Det gick åt skogen. Det gick inte alls fast jag verkligen försökte. Men tillslut fick jag ordning på andetagen och somnade av någon outgrundlig anledning. Under natten (eller snarare morgonen) var jag uppe tre gånger för att gå på toa och jag sov väldigt ytligt.

Nästa dag kastade vi loss vid lunchtid och sällskapet mittemot knäckte sina första öl. Enligt rykten blev festandet ännu vildare dagen efter midsommarafton. Jag är glad att vi åkte till Järnäsklubb.

I klubben var det mysigt som alltid. Vi fick besök av lite släktingar, annars hände inget speciellt. Efter middagen gick jag ut på hällarna, satte mig och tittade på havet. Tänkte på allt och inget, hörde och såg vågorna passera eller slå i land. Det var en stund av absolut lugn. Efteråt undrade jag hur jag skulle klara en hel vinter utan att få göra något sådant!

Idag har vi haft hemfärd, vi seglade Wilda tillbaka till Nordmaling och jag fick skjuts till stan. Jag ser minst sagt väderbiten ut, jag ser faktiskt inte klok ut. Nu är jag för trött för att duscha. Imorgon, imorgon.

Har bara en fundering kvar ikväll. (Nä, det var en total lögn men vi kör på den i alla fall.) På Norrbyskär var det ett gäng tjejer som ropade på Sara, men jag reagerade inte på det eftersom det sällan är mig folk menar. Så ropar någon "Saari!", så jag vänder mig om. Några Nordmalingstjejer ber om en cigg men jag har inga på mig just då, så jag vänder mig och går. Jag kände inte dem, utom en barndomskompis syrra. Är det bra eller dåligt att de/folk känner till mitt nick? Vad beror det på och vad innebär det? Läskigt var det i alla fall.