Jag sliter bort rugan över brännmärket och hoppas att det ska ge någon storts frid.

Jag tänkte fråga, vem slåss för mig? Men sen inser jag ju att jag har en hel trupp med människor som slåss för bara mig. Jag kan inte ens tycka synd om mig själv, det är inte synd om mig någonstans.

Och jag frågar mig själv, vad har hänt? Varför sitter jag och gråter, varför känner jag så starka självskadeimpulser? Jag måste ha jinxat mig själv när jag ställde mig själv i raden av zebror med blekta ränder, när jag vågade säga att jag kanske är klar med detta. Jag VILL vara färdig. Jag har läkt så bra rent fysiskt och kommit långt mentalt.

Jag menar det. Mina ärr bleknar mer och mer.

Nej, det här är förmodligen någonting temporärt. Jag vet det, men det gör det inte lättare att stå ut när jag är mitt uppe i det. DBT-träningen får inte grepp på det här underlaget.

Så jag sitter i soffan och lyssnar på musik, gråter idiotiskt och undrar vad jag ska ta mig till.

Jag ber mig själv och mina demoner att inte förstöra nu, jag vill ut i båten och jag vill vara hemma i Nordmaling och ta hand om huset och kisse. Jag tror inte att mina föräldrar vill ha med mig om jag inte är någorlunda stabil och de vill verkligen inte att jag ska vara ensam någonstans när jag mår dåligt. Det här kan förstöra hela sommaren.

Men jag andas för just denna stund, denna dag. En dag i taget, annars kollapsar jag.

Oh wait, jag har redan kollapsat. Nu ska jag lägga mig och slicka mina sår.

Sen kanske jag kommer igen. Det är min förhoppning.

---

Jag vet så väl vad jag håller på med, fast jag inte vill erkänna det. Varför lägger jag in nya låtar och sorterar de gamla på min iPod, varför städar jag till här hemma? Jag vet att Hera har befogenhet att tvinga in mig på psyk och jag undrar ändå själv om det kanske vore klokare än att sitta hemma och stå emot något som bara ligger och väntar på mig.

Jag har samtalat med Louise, hon undrar vad det är som hänt. Det har inte hänt något speciellt, det här bara är. Jag kan ärligt talat inte spåra det. Självskadebeteendet är så djupt rotat, det behöver ingen orsak. Det är ett sug, ett behov, ett begär. Jag kan inte förklara det. Jag hatar det.

Malin var orolig för mig i eftermiddags. Jag hade ringt henne men hon hade varit upptagen, så hon ringde upp mig. Efter några gånger lyftes luren från min sida och hon ropade på mig. Inget svar från min sida så hon fortsatte ringa. Senare ringde hon Heras telefon och fick då tag på mig.

Jag var tvungen att fråga personalen var jag varit under tiden Malin ringt mig. Jag var livrädd över att jag dissocierat och fått en komplett minneslucka. Turligtvis visade det sig att telefonen varit inne i min lägenhet medan jag varit i gemenskapen och ramlat i golvet vilket gjorde att den svarade.

Det är idiotiskt att jag faktiskt aldrig kan vara säker. Jag måste jaga mina minnen, ibland minnen som inte ens finns. Det är läskigt och hemskt men jag kopplar ju bort för att hjärnan ska orka med. Det är ju för en god sak. Ungefär som att skada sig själv. Någonting för att man ska orka överleva.