JAG FÅR PSYKBRYT!

Imorgon åker jag med mamma, pappa och min bror Åke ut i vår segelbåt Wilda. På morgonen ska jag bli hämtad av mamma och vi ska till flygplatsen och plocka upp brorsan. Sedan ska vi åka ut till Skagshamn på eftermiddagen (antar jag) och byta besättning på båten med min farbror och faster.

Jag och brorsan ska vara ute på havet i en vecka, sedan åker vi till Nordmaling där Åke hänger i ytterligare en vecka med mig och sedan ska jag spendera ännu en vecka själv i föräldrahemmet med kissekatten Svante. Allt detta ser jag verkligen fram emot men just ikväll håller jag på att packa och tappar allt koncept i det jag gör.

Jag tänker en tanke, men minns inte vad jag tänkt. Jag griper efter sammanhang men kan inte tänka klart. Jag har inte tagit några Xanor eller Stilnoct, det har bara varit såhär hela dagen men mest nu på kvällen då jag behöver tänka klart som allra mest. Jag MÅSTE ha med mig allting som jag behöver, men jag kan inte skilja en tunika från byxor, en tandborste från ett par sockar. Allt är bara materia. Mörker kunde lika gärna vara ljus. Jag kunde lika gärna vara en docka.

Jag vet inte hur jag ska få något vettigt gjort. VI ÅKER IMORGON, jag måste ha med mig allt. Blir någonting minsta fel så kommer jag gå under. Jag har packat min iPod flera gånger, jag glömmer bort att jag gjort det och trots att jag har en lista där jag bockat av saker så litar jag inte på den utan måste kolla igen. Men eftersom jag inte riktigt är i nuet så noterar jag inte att min iPod är packad, så jag måste kolla igen. Och igen. Och igen.

Min mage har gjort uppror och allt jag kan känna är stress, nervositet och ångest. Jag ser fram emot allt detta, men är samtidigt livrädd. Jag får umgås med de jag älskar mest men vet att ångesten ändå knackar på axeln. Ute på havet dessutom!

Och hjärtat brast ikväll. Jag undrar hur många gånger vi ska gå igenom detta. När blir sista gången?

Jag antar att jag behöver sova, jag skjuter allt till imorgon om jag kan. Jag kan inte tänka nu.