Jag kan ibland få en glimt av hur mycket jag sårat och hur mycket jag förstört med mitt självskadebeteende och sjuka tankar. Visst, det är psykisk sjukdom som jag drabbas av men det är ändå jag, därför känner jag mig skyldig. Otroligt skyldig. Därför vill jag be om förlåtelse.

Som jag sagt förut, jag kommer aldrig känna mig nöjd och tillfreds innan jag kan visa mina föräldrar och min familj att jag klarar mig som vilken annan människa som helst. Jag kommer aldrig förlåta mig själv innan dess. Även om de säger till mig att det inte är någon fara, så vet jag att jag ärrat dem också.

Även om jag känner mig bra för stunden, eller varit stabil i en eller fler månader, så finns alltid oron hos dem jag älskar. Pappa sa en gång att ”Visst vet du att bara en av oss dricker vin till maten när du är hemma, ifall vi skulle behöva skjutsa in dig på sjukhuset?” och jag insåg att jag aldrig tänkt på det. De har lärt sig att man aldrig går säker när det gäller mig, att man kan ha världens mysigaste kväll och att de sen kan vakna på natten av att jag rumstrerar om på toaletten och skadar mig. Jag kan aldrig ge dem eller mig själv några garantier, och även de gånger jag känner att jag är stabil så kan jag aldrig övertyga dem - de har sett mig vända om förr. Så trots att jag kan slappna av ibland och vara trygg i att jag mår bra så kan inte de göra det. Alltid på spänn. För jag är så oförutsägbar.

Pappa försöker febrilt förstå. Jag uppskattar att han frågar mig om hur det är, varför jag gör mig illa och hur ångesten känns. Han vill så gärna förstå men det är knappt så att jag förstår själv. Senast i helgen frågade han mig, eftersom jag har brännmärken på händerna från ett svagt ögonblick så att säga. Jag förklarade att just då kunde bara extrem smärta avleda mig från min ångest, varpå han svarade att om jag absolut måste känna smärta så visste han inget så ont som att ta en tång och vrida år på tummen och att det inte skulle lämna några ärr. Det var lite roligt, men ändå sorgligt på samma gång. Han sa att han absolut inte ville att jag skulle behöva hålla på som jag gjort (notera att jag inte skriver gör) men om jag är tvungen så skulle jag slippa ärr. Jag log snett.

Jag har vänner som tagit avstånd från det sjuka i mig genom att be mig att inte inkludera dem i det, vissa slutar läsa min blogg då jag ofta skriver när jag mår dåligt. Det känns jättetråkigt på ett sätt eftersom jag genom det inte längre kan prata om allt med dem och inte kan lita på dem på samma sätt när jag mår dåligt, men samtidigt så förstår jag TILL FULLO att de inte orkar. Jag vet att jag själv ibland bara noterat att ”jaha, den här kompisen försökte ta livet av sig, okej” för att jag inte orkar ta det till mig, jag finns inte alltid där för andra som kaosar. Ibland kan jag också tycka att vissa personer är taskiga mot mig eftersom jag inte orkar bära allt de har på hjärtat. Och ändå så är jag likadan som de, det elakast och mest fruktansvärda jag gjort mot en kompis var att skada mig ordentligt hemma hos henne när jag var på besök över en vecka. Det är så dåligt och jag kan inte förlåta mig själv för det.

Ändå vet jag ju att det är sjukt och att jag till viss del inte kan rå för det. Jag kan främst inte rå för hur jag känner, till stor del inte hur jag tänker och till viss del vad jag ibland gör för destruktiva handlingar. Ibland känner jag mig bara som en docka utan makt över mig själv eller vad jag gör, och då mår jag oftast fruktansvärt dåligt, men dagar som idag till exempel så anser jag mig väldigt kapabel till att styra mig själv. Men vad som än händer förstår jag ju att jag måste ta ansvar för mina handlingar, för jag är i alla fall utåt sett EN person trots att jag ibland känner mig splittrad.

I höst gjorde jag andra människor rädda på riktigt. Familj och vänner, och möjligtvis människor som läste min dåvarande blogg. Då trodde jag inte att jag skulle behöva leva med den vetskapen, jag trodde att jag skulle dö. Men det gjorde jag inte. Och jag är så ledsen, jag ber om ödmjukaste ursäkt. Jag vet att det var dåligt, men jag trodde att det var det rätta.

Så ikväll är jag fylld av ånger. Åtminstone ånger över att jag sårat andra eller gjort dem ledsna. Det ovan skrivna är bara tankar som råkar dyka upp ibland, och jag behöver få ut dem. Jag hoppas bara att jag kan sluta göra folk besvikna och ledsna, det är mitt mål att kunna vara jag utan att censurera mig själv och snarare göra människor stolta. Det är vad jag siktar på och jag jobbar på det - verkligen.

Men jag tror inte att jag ångrar allt vad jag har gjort. Jag vore ju inte jag om jag inte gått igenom allt jag gjort. Jag skulle inte vara samma person, trots att det är tungt blir det en personlig utveckling.

I alla fall så tänkte jag avsluta med något lite mer lättsamt, fast för vissa kanske det är tvärt om. För mig är det dock en fröjd att se hela plattan i Stockholm dansa till Michael Jacksons Beat it!