Mamma och pappa kom hem i fredags, jag visste inte riktigt vad som var vad. Det är en konstig känsla, när allt byter dimension och jag inte längre ser något djup i omgivningen. Om det beror på glasögonen eller min hjärna eller båda två vet jag inte, men jag kan nu, på söndagskvällen, fortfarande helt tas över av känslan att jag kan slå sönder det jag ser framför mig, som om det vore en bild av porslin som jag tittar på. Idag måste jag fortfarande (bara för att vara på den säkra sidan) knacka på stolen innan jag sätter mig eller knacka på golvet, bordet, soffan och så vidare bara för att veta att det är solitt. Känslan av att allt är en illusion jagar mig.

Jag är jäkligt förvirrad, men blir dragen in i "verkligheten" av att göra saker tillsammans med andra.

Igår åkte mamma, pappa och jag in till stan för att träffa farmor. Hon har blivit opererad för livmoderscancer och tar igen sig på sjukhuset. När vi kom in i rummet visste jag inte om det var farmor som låg där, hon såg ju så liten och skör ut! Det är inte så jag känner farmor. Hon hade bett om riktigt kaffe och fika, vilket vi tog med till henne, men hon hade ingen aptit och verkade få tvinga i sig kaffet och bullen. Stackars, stackars farmor. Vi hade med oss Expressen till henne och jag hade skrivit ut och häftat ihop tre noveller som jag skrivit: Snöflingans insomnia, Sommardimmor och I sommarljusets skugga.

Hon blev jätteglad och jag tror att hon uppskattade vårt besök. När hon väl kommit igång kände jag igen min farmor.

I vanlig ordning grät och igår också, men det var utanför sjukhuset och inte i sängen i föräldrahemmet. Jag förstår inte hur jag fått ett par föräldrar som orkar med mig när jag inte orkar med mig själv. Jag är en riktigt jobbig person för det mesta. Ändå skulle de nog kunna göra vad som helst för mig. Jag förtjänar inte deras kärlek.

Idag skjutsade mina föräldrar in mig till stan och till Hera, det kändes skönt att komma hem. Det känns verkligen som hemma, här har jag också en familj. Jag har tur som får vara här.

Jag hade ringt Rakel en kväll när det var jättedåligt och jag just pratat med en inbillad flicka med blont hår och oskuldsfullt utseende. Idag jobbade hon på Hera och tog med mig och en annan tjej på en biltur. Ingen av oss ville egentligen åka någonstans, men hon körde ut i bushen och till en laxtrappa i Sävarån. Under hela vägen dit och tillbaka lyssnade vi på Rock-klassikerkanalen på radion och sjöng med i allt från Queen till Nirvana till Metallica. DÅ kände jag mig för första gången på ett tag ganska verklig. Jag glömde allt annat, vad jag såg omkring mig fick ett djup. Jag kunde se att det var ett avstånd mellan där jag satt och instrumentbrädan där framme, kände att vi åkte flera mil och såg träd efter träd susa förbi.

Jag och Rakel satt efteråt själva i TV-rummet och pratade om religion. Det ledde till prat om psykoser, mitt liv, mobbing och diagnosernas funktion och dysfunktion. Men varför jag började prata med henne, anledningen till att jag gick ut ur min lägenhet till henne, vad att jag ville fråga henne Vad gör man när ens andliga liv är infekterat?

Jag har joddlat i flera år om svart och vitt, om övre makter. När jag är frisk, eller i alla fall friskare, vill jag inte tänka på Gud och andlighet eftersom alla mina så kallade "gränspsykoser" eller "psykoser" kommer då. Så jag låter Gud vara. Tills jag blir sjuk. Då jävlar.

Men nu är jag trött. Allt har samlats i mitt huvud och jag exploderar snart. Mer Stilnoct, mer nu. Jag skiter i långsiktiga lösningar nu, jag måste rädda mig nu.