Sömnparalys?

2009-08-10 @ 21:18:36
Jag har haft en fruktansvärd natt. Tänk om allt bara kunde försvinna.

Igår kväll försvann 2mg Xanor nerför halsen. Sedan ytterligare 2mg, i hopp om att det skulle lugna mig ytterligare. Egentligen gjorde det inte det. Men jag blev trött, vid 01.00 somnade jag.

På natten låg jag i halvslummer och drabbades av en sömnparalys som var så hård att min vilja inte kunde slå igenom. Jag låg i vad som kändes som evigheter i panikångest och kunde inte röra mig. När jag tillslut fick ett visst grepp om det hela kunde jag rulla ur sängen, stappla till balkongen med hjälp av att ta stöd av väggar och möbler på vägen. När jag är fångad i... sömnen? tröttheten? Jag vet inte vad jag ska kalla det, jag kan verkligen inte beskriva hur det känns i ord. Men när jag har den där panikångestfyllda sömnigheten så måste jag se till att jag vaknar ordentligt innan jag går isäng igen. För om jag är kvar i sängen är jag fortfarande halvvaken eller halvsovande och fast i ångesten.

Så jag tog mig ut på balkongen och hängde mig över räcket, jag trodde jag skulle spy och fick svimningskänslor men tände ändå en cigg för att försöka vakna till. Jag fimpade efter halva för att jag mådde så illa och var tvungen att sätta mig. Jag slog mig själv i ansiktet, hårt som fan men det kändes knappt. Stapplade in i lägenheten och tryckte på larmknappen. Det fanns ingen chans att jag kunde gå ut till personalen som sov och jag var väldigt tacksam över den där larmknappen.

Marita kom in till mig. Det var ingen idé att prata egentligen, men jag sluddrade att jag mådde dåligt och drack ett glas proviva. Hon hjälpte mig till sängen och jag somnade om.

Idag vaknade jag några gånger kring lunch, men ville bara inte vara med i matchen. Nattens hemska upplevelse gjorde mig fortfarande rädd och jag förbannade att jag inte kunde öppna ögonen ordentligt och stiga upp. Vid 14-tiden reste jag mig ändå från sängen och gjorde makaroner och köttbullar. Personalen verkade tro att jag tappat all sans när jag kokade köttbullarna, men man kan faktiskt göra så när man inte orkar steka dem. Jag åt och gick och la mig med en bok.

Spelade en skiva och somnade, sov till middagstid.

Jag måste VAKNA tyckte jag och skakade på kroppen som för att väcka den, bad sedan Marita att köra mig till hemköp. Det var jobbigt men jag ville verkligen bryta känslan av att leva i en mardröm.

I bilen försökte jag förklara vad som hänt under natten men det gick inte bra. Så då diskuterade vi vad det kunde ha berott på. Jag vet av erfarenhet att det brukar bli så när jag sover på alldeles för mycket Xanor, men tyvärr är den bittra sanningen att det kanske inte skulle hänt om jag tagit min vanliga sömnmedicin, Stilnoct. Jag har ätit den mer eller mindre regelbundet i flera år, klart som fan att jag är beroende. Ändå har den fortfarande verkan, min toleransnivå har inte ökats så otroligt mycket. Inte så mycket som den borde gjort i alla fall. Insikt: Jag är beroende av sömnmedicin. Ha, det har jag vetat länge men inte vågat säga något om. Jag har inga planer på att sluta med dem heller, inte för att jag söker rus eller för att jag knarkar dem, bara för att jag behöver dem. Fast det kanske är ännu värre?

Jag pratade med mamma idag och hon frågade om jag tagit tabletter. Jag sa nej. Det var ju faktiskt tre fjärdedelar av ett dygn sedan. Jag uttryckte att jag mådde dåligt och funderade på att komma hem om det gick, och hon sa att hon kunde hämta mig imorgon. Jag ska stanna där till på fredag, för till helgen jobbar Rakel och hon ska lära mig spela gitarr.

Mamma och pappa kan inte vänta sig mycket av mig, det sa jag till mor när vi pratade. Hon ville att jag åtminstone skulle stiga upp i rimlig tid och det är nog det som kommer bli värst. Jag vet inte ens om jag orkar eller vill göra det. Jag vill bara... Vara hemma, kunna krama de jag älskar mest i världen, borra in huvudet i Svantes päls och känna doften av sommaren (innan jag tänder en cigg). Äta riktig mat. Sånt där.

Gud, nu vill jag bara grina. Sådär som barn gör. Men jag sväljer det. Jag ska ju vara en stor flicka.

Ångest.
xoxo Saari
Kommentarer
Postat av: Anonym

Håll ut! Du är så stark och jag tror på att du tar dig igenom det här. Jag står i utkanten av ditt liv, det vet jag, men jag skänker stöttade tankar därifrån jag är till dig.

2009-08-11 @ 19:17:56
Postat av: olivia

underbara yrhätta!



ibland får jag för mig att ringa dig & bara läsa högt ur gamla sagoböcker - inga krav, inga frågor. bara berättelser.

jag saknar dig.

2009-08-11 @ 22:01:49
Postat av: evve

usch såna sömnparalyser får jag med, fast inte beroende på nån medicin, jag fick dem låångt innan jag ens började medicinera.. men håller med dig om att det är skitläskigt!

2010-12-14 @ 02:07:13
URL: http://eeveliinaa.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: